Förbjuda otrohet?

Sara tog mig på indiskt och jag henne på teater, för min älskling fyller år och sånt ska man fira. Teaterhögskolans avgångsklass spelade Tjechov och det kostade trettio spänn, men var fantastiskt kul och smart spelat och dessutom var ensembeln sin egen orkester där i grannkvarteret. Och det handlar så klart om vad man ska göra med sitt liv, ska man stanna eller dra, ska man välja trygghet eller hoppas på äventyr. Att man ska följa sitt hjärta fattade Tjechov, det är ingen ny uppfinning. Hemma igen läser jag om otrohetssajter och jag undrar vad fan det är med folk. Otrohet är väl inte så kul, men ibland kan det vara det enda rätta och förresten kan du aldrig veta. Det som först ser ut som en otrohet kan vara någons livs kärlek. Döm inte och du ska inte bli dömd, som man säger. Själv är jag ganska traditionell med sånt där, men folk får ju göra som dom vill. Fram till 1918 var otrohet något man kunde bli dömd för i domstol. Knäppt, men kanske något vissa vill ha tillbaka. Och den där sajten som då sysslar med något så enfaldigt som att förmedla kontakter mellan så kallat upptagna har nu anmälts av tusentals uppbragta moraliskt högstående medborgare. Det du tycker är fel ska alltså inga andra samtyckande vuxna heller få ägna sig åt. Eller så är dom där anmälarna rädda att deras partners ska få idéer. Ingen vet. Tyvärr måste man nog våga ta risker och inse att man inte kan känna sin partners alla sidor. Försöka förbjuda syndfulla tankar är nog inte så verksamt heller. Förebygg med lite indiskt och teater istället. Och kaffe på sängen.