När jag så har skrivit på pappret som för alltid befriar mig från bostadsrätten i kvarteret Malmgården och går ut i solskenet och vinden är jag liksom fri från en börda. En börda jag såklart aldrig borde åtagit mig. På Facebook skriver jag att jag bidrar till gentrifieringen av centrala Malmö, men det är faktiskt ytterst motvilligt. Jag vill bara bo här och bo bra och det lämnar oss inga alternativ till att köpa bostad llängre. Fast fortfarande är usla hyresvärdar ett större problem, det ska vi inte glömma. Så cyklar jag till jobbet igen, över klassgränser och längs motorvägsliknande paradstråk för den fria bilismen. Två gånger röstade jag nej och förlorade i frågan om att ombilda Malmgården till bostadsrätt och hur många gånger jag röstat för färre bilar i stan vet jag inte, ett oräkneligt antal, skulle jag säga.
"När får vi spårvagnarna ni lovat", frågar folk på jobbet och på stan och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. En rödgrön regering hade gett oss statliga pengar, men moderaterna bygger motorvägar i Stockholm istället. Så gatorna förblir breda bilvägar, samtidigt som bussarna på linje fem och två är överfulla. Så vill vi inte vänta på en ny regering, så får vi hitta på något här och nu i Malmö. Kanske får vissa saker vänta, som konsert och kongresshuset nere vid högskolan, kanske får vi överväga en skattehöjning. Om allt är viktigt, så är inget viktigt och inget är gratis någon gång. Och spårvagnarna behövs för att knyta ihop stan, tycker jag. Och för att bilarna ska bli färre och det inte längre ska vara livsfarligt att cykla. Jag stoppar ner kontraktet som gör mig fri i ryggsäcken och låser min cykel när jag är framme vid jobbet efter den farofylfa färden genom stan. Ser mig omkring och funderar på vad jag ska ta upp på kvällens möte med vår gröna fullmäktigegrupp. Just det, spårvägsbygget var det. Och fler hyreslägenheter. Skrytbyggena kan sättas på vänt ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar