21 mars 2011

Teenage rampage

När bloggen startade sommaren 05 hade jag en son som var tretton och nu har jag det igen. Äldstebror och mellanbror är olika som natt och dag, dom snuddar inte ens bredvid varandra när det kommer till intressen, mognad, behov eller önskemål. Det gör inget, men det slår mig hur enfaldigt det är att bunta ihop människor i ålderssegment och hur förfärligt det är med förväntningar som knyts till tonårstiden. Man ska bara liksom flippa ut och få problem, hormonerna ska hoppa och man ska testa droger och göra uppror, känns det som. Men om man nu inte gör det, då?
Jag tror på att lämna ungarna ifred, stötta och peppa, men i hög grad låta dom sköta sitt. Och lägg för fan inte din egen tonårstid som mall för hur det är eller ska vara. Minnet sviker som fan. Och turligt nog har mellanbror en så stark integritet att han inte låter sig bli ett redskap för andras drömmar. Och jag tror på att ge dom ansvar, men låta dom bära konsekvenserna av sina handlingar. Tyvärr måste jag bekänna att jag inte alltid lyckas leva upp till mina höga ideal där. Som skilsmässoförälder (twice, even) bär man på ett samvete tyngre än Sisyfos stenblock, trots goda intentioner, trots att man duger lika bra som andra och då kompenserar man. Tyvärr. Men jag släpper ut honom i det fria och låter honom pröva sina vingar, hur ansvarslöst andra än må tycka att det är. Världen är inte farlig, den är skön. Och det är inte jag som lärt honom att lyssna på punk och annan vildsint rock, det har han kommit på själv. Nedanstående låt skakar han nog det långa håret åt, så den tillägnas en vän från min egen tonårstid, som jag vet läser denna text.

Inga kommentarer: