Bombromantik och jämställdhet

Nej, det var ingen mardröm, det var verkligen Andreas Malm i min radio och jag var huxflux vaknare än jag ville. Om en stund ska jag vara på plats på stadshuset på jämställdhetsberedning och kommunen bjuder mig på sovmorgon. Andreas Malm, alltså, mannen som försvarar fascisterna i Hamas babblar som en påtänd aspie och denna gången försvarar han bombningarna i Libyen. Riktigt jublar. Själv kan jag inte annat än sörja över saken. Visst är det nödvändigt med våld, men jubla skulle jag aldrig. Och när Andreas Malm ändå är ute och stöder folkliga uppror kan han ju se ett steg längre. I Sydsvenskan läser jag ständigt hur kvinnans ställning försvagas i den muslimska världen. Det var länge sen man kunde se vackra kvinnor i böljande hår på gatorna i Khartoum och Gaza. Nu kan tjejer i jeans få piskrapp, för heltäckande är det enda anständiga. På beredningen idag ska vi prata om diskriminering och man kan så klart tycka att välmående demokratiska Malmö ska vara nöjt och glatt, bara. Men det vore väl fan om vi var nöjda med nästan tillräckligt eller slog oss till ro.