Jag har gjort bort mig på ett sätt som jag inte ens fattar själv.
Men min mamma, min dotter, eventuellt mina systrar och andra i min närhet läser bloggen, så jag kan inte gå in på mer detaljer.
Min vilja att bli sedd och älskad, som jag berättade om i den numera borttagna posten om Skagen har vridit mig ur led och fört mig vilse, mer vilse än jag varit någonsin.
Ändå känner jag ett lugn.
Jag förväntar mig inte att lyckas.
Ligger nog något sorgligt i det med.
Surrealisism...att livet liksom är som en film...har ni varit med om det?
I morgon vaknar jag med ångest. Gott åt mig.
5 kommentarer:
känns som om halva livet består av en surrealistisk såpa ibland.
Hmm.. Kaninte låta bli att undra över det där med att stå för det man gör och det man skriver?
Men så vet jag inte ens vad det handlar om.
Det enda jag vet är att kappan sitter där den sitter. Oavsett vilket håll det blåser ifrån.
Dels inkom nya fakta som delvis vederla min Skagenhistoria, dels hörde jag ett surrande av spekulationer ute i biosfären om vem som var vem i historien. Ingetdera var intressant för en bredare allmänhet. Sedan kom jag på mig med att delvis kasta sten i glashus, vilket jag inte vill göra mig skyldig till. Därför dödade jag den berättelsen.
Jag har tagit på mig en kraftig grön vinterjacka med huva. Dragkedjan är uppdragen hela vägen. Låt det blåsa.
Jag står stark, om än ensam.
Och det är ju just det som man ska betänka innan man skriver/säger. Så att man verkligen KAN stå för det.
Learning by doing. Ta det med dig.
Tänker inte gå in på närmare detaljer. Jag tror du vet vad jag menar ändå.
Ensam ÄR stark, believe it or not..
En grön vinterjacka kan vara en god vän.
Skicka en kommentar