Fan, varför utsätter jag mig för detta.
Jag börjar darra, ögonen tåras och det snurrar i huvudet.
Hon var min älskade, hon var ju det.
Men kärleken är död och borta, det är inte saken.
Sa till en gemensam (fd?) vän: ja, nu dröjer det ju inte länge förrän hon kontaktar J.
Vännen lugnade mig, just det behövde jag inte oroa mig.
Det tog mindre än en vecka.
Och P1 spelar "Löftena kunna ej svikas".
Inte?
6 kommentarer:
Ja, kärlek smärtar. Ibland undrar jag om man inte borde unvika dem man blir kär i.
Det gör så ont som man tillåter.
Man tänker; behöver jag denna människa för att känna lust? Ja ofta
Behöver jag denna människa för att känna lycka?....stundom
Behöver jag denna människa för att känna sorg? Ja uppenbarligen!
Behöver jag denna människa för att kunna leva? Nej faktiskt inte.
När allt kommer omkring är kärlek bara en flyktig drog.... man blir beroende och tror inte att man klarar sig utan. Men man gjorde det ju innan..... så det gör man efter också.
Hoppas du hittar ut i ljuset igen......
Instämmer helt med holy - vilken klok människa du är!/A
fast jag måste nog inflika att det låter fasligt pessimistiskt med att bara likna kärlek vid ett 'behov' eller nåt att 'klara sig utan'...
vad hände med att det är 'bättre att ha älskat och förlorat än aldrig ha älskat alls'...?
det är svårt att vara nöjd.
nu vill jag ju inte att detta ska behöva bli en diskussionssida... men jag vill ändå förklara att jag inte menar att kärlek är något "man klarar sig utan" Jag menar att man levde innan kärleken och man kan leva efter den också, fast med nya insikter. Även om man inte vill eller kan tro det när det är som jävligast.
Och visst är kärlek ett behov i allra högsta grad. Behov=behöva
Tack för alla kloka ord och min sida får gärna bli ett diskussionsplank. Fortsätt, jag blir klokare av det. kan jag behöva.
Skicka en kommentar