Mikael sköt sig i huvudet med geväret han fått av sin morfar. Han var min klasskamrat och vi gick i åttonde klass. Mitt i välfärden, mitt i det sena sjuttiotalets oskyldiga verklighet. Det var som om världen kom till stan. På klassfotot står han allvarsam, kortklippt och med sina glasögon. Ingen sade sig veta varför och när vi mötte familjen nere i centrum så vsste vi inte vadvi skulle säga. Var vi skyldiga eller hade vi del i att han åtminstone fick leva i femton långa år.
När Mats skar sig i armarna och knöt snaran om sin hals vid 25 års ålder frågade jag mig samma sak. Vad kunde jag gjort, bär jag en skuld eller bidrog jag till att han i alla fall levde den tid han gjorde.
. En god vän som glidit bort i alla bemärkelser och till och med befann sig på en annan kontinent.
Ingen ska dö övergiven.
ingen ska föredra döden.
Nu, medelålders och med en hel del kassa upplevelser med mig förstår jag bättre. Men för mig är dödsångesten alltid större än viljan att göra slut på allt. För mig finns det dessutom fyra omedelbara skäl att leva. Men det är jobbigt, det är nära. Därför skämtade jag bort Johanna Sällströms död. Orkar inte se hennes vackra ögon på löpsedlarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar