Kvinnan i receptionen på hotellet är väldigt trevlig. Vänlighet är Balkan. Det är lite svårt att vänja sig vid att folk bara liksom är vänliga för att det är så det ska vara. På morgonen dricker jag kaffe på stans kanske finaste adress. Jag grämer mig för att telefonören gör att jag inte får träffa min gamla vän och kollega Cecilia, men det är ju inte så mycket att göra åt. Jag går på guidad tur istället. Frågar guiden om det inte finns viktigare saker att göra än att bygga palats och statyer och han svarar väl för sig och pratar om nationell identitet. Att de vill vara något efter kommunismen och synas som litet land i världen. Det går att fatta. Inget jag håller med om, men det är logiskt.
Guiden heter Zoran och jag frågar om alla makedonska män heter det. Han svarar att i hans generation hette de så, men att nyfödda snarare heter Alexander, precis som den största hjälten på den största hästen på det största torget.
Längs vägen mellan Ohrid och Skopje ligger tar som hissat den albanska flaggan. Även om det inte varit samma drama i Makedonien som på andra håll på Balkan, så ligger somligt och pyr under ytan. Flaggor, statyer, bråken med Grekland om namnet. Allt det där är yta och skit, men det är viktigt för folk och kan väcka de starkaste av känslor. Om jag bestämde här, så skulle jag bygga ut järnvägen istället. Men så vinner du kanske inga val här.
Efter rundvandringen går jag och en norrman och två österrikiskor och äter. Det är enkelt att få vegetariskt här. Chopskasallad, bönor och bröd räcker bra. Vi pratar och skrattar. Det är skönt att leva. Balkan har en lagom sommar i år. Som i Sverige, fast där är det klass 2-varning och nästan katastrof.
Dagen efter träffar jag verkligen Cecilia. Plötsligt står hon där framför mig. Hon, hennes man, dottern och två andra unga tjejer. Vi blir sådär förvånat glada som en kan bli. Och hon är sig lik. Vacker som alltid, kanske med några fler rynkor, men lika närvarande och smart som då. Vi pratar och fikar och det är som om åren inte funnits och vi fortfarande sitter i personalrummet på vår gamla förskola och inte på vackra, varma Balkan. Så härligt att träffa någon som en saknat och som jag själv saknat. Hennes dotter är lik henne, fast med mörka ögon. Hon bryr sig inte om sin mammas gamla kollegor. Lite nyfiken blir hon ändå när jag berättar att jag kunde berätta om hennes mamma som ung. Men sen återgår hon till att vara tonåring och fnissar med sina kompisar.
Efter att vi spenderat några timmar ihop, så krams vi och lovar att det inte ska ta lika lång tid tills vi ses igen. Som folk säger.
Jag drar mig mot stationen. En natt på tåget väntar.
Nästa stopp är Novi Sad.
Längs vägen mellan Ohrid och Skopje ligger tar som hissat den albanska flaggan. Även om det inte varit samma drama i Makedonien som på andra håll på Balkan, så ligger somligt och pyr under ytan. Flaggor, statyer, bråken med Grekland om namnet. Allt det där är yta och skit, men det är viktigt för folk och kan väcka de starkaste av känslor. Om jag bestämde här, så skulle jag bygga ut järnvägen istället. Men så vinner du kanske inga val här.
Efter rundvandringen går jag och en norrman och två österrikiskor och äter. Det är enkelt att få vegetariskt här. Chopskasallad, bönor och bröd räcker bra. Vi pratar och skrattar. Det är skönt att leva. Balkan har en lagom sommar i år. Som i Sverige, fast där är det klass 2-varning och nästan katastrof.
Dagen efter träffar jag verkligen Cecilia. Plötsligt står hon där framför mig. Hon, hennes man, dottern och två andra unga tjejer. Vi blir sådär förvånat glada som en kan bli. Och hon är sig lik. Vacker som alltid, kanske med några fler rynkor, men lika närvarande och smart som då. Vi pratar och fikar och det är som om åren inte funnits och vi fortfarande sitter i personalrummet på vår gamla förskola och inte på vackra, varma Balkan. Så härligt att träffa någon som en saknat och som jag själv saknat. Hennes dotter är lik henne, fast med mörka ögon. Hon bryr sig inte om sin mammas gamla kollegor. Lite nyfiken blir hon ändå när jag berättar att jag kunde berätta om hennes mamma som ung. Men sen återgår hon till att vara tonåring och fnissar med sina kompisar.
Efter att vi spenderat några timmar ihop, så krams vi och lovar att det inte ska ta lika lång tid tills vi ses igen. Som folk säger.
Jag drar mig mot stationen. En natt på tåget väntar.
Nästa stopp är Novi Sad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar