07 augusti 2018

Ohrid #törnbladtågluff18

Så fungerar helt plötsligt inte mobilen. Det går inte att ladda den och fast jag försöker allt, så är den döende. Hinner få iväg några meddelanden, men maskinen är död och jag reser i tiden och går och köper mig ett anteckningsblock i en bokhandel. Jag får en deja vu till tidigare resor. Det är praktiskt med maskinerna. En får vara lat och kan hålla sig ajour med allt. Samtidigt går något förlorat med det, det kommer jag inte undan. Nu är det papper och penna som gäller. Tur jag minns mina bokningar. Buss- och tågtider blir det värre med. Men jag är inne i ett flow av att allt fixar sig. Tre ord präglar den här yttre och inre resan: det löser sig. Jag har rutin på resa ensam och behöver heller inte ta hand om någon annans oro. Ingen spiral som för mig upp i varv eller ner i depressionens mörker.

Ohrid ligger vid en sjö, omgiven av höga berg. En oas, ett semesterparadis och folk går upp och ner längs gränder och gator eller ligger i solstolar på stenstränderna. Jag badar från en kajkant. Vattnet svalkar på insjöars vis och damm och svett löses upp och blir ett med sjön.  Sen går jag i backar upp mot den gamla borgen och är såklart lika svettig igen när jag är där. Gruppturisterna kommer i flockar och jag passerar dem snabbt och lätt. Ser utsikten och den glada makedonska flaggan som smäller i vinden, röd och gul som som en sol. Bergen står höga, Balkan betyder berg. Sätter mig och tar en iskaffe. Radion spelar ”He aint heavy, he`s my brother”, med Hollies och en munk passerar förbi, ivrigt pratandes i sin lur.
Mitt hotell ligger vid stans enda torg, det är musik och sorl från uteserveringar långt in på natten. Det är en stor säng, en liten balkong och en stor soffa i imiterat skinn. Jag vet hur Sara och jag hade skämtat om det. Sånt kan jag sakna. Intimiteten i de gemensamma referensramar och interna humor en bygger upp med någon. Men det kommer tillbaka i en annan skepnad, det vet jag.
Det är skönt och tryggt att somna till sorlet utanför. Skönt att det finns andra människor på jorden som delar vilan och lusten att leva som jag möter här i Ohrid. Skönt att så många är glada.

När jag vaknar vet jag inte vad klockan är. Klockan fanns även den i telefonen. Jag klär mig och går ut. Klockan på torget visar 06.00 och det är bara jag, lösa hundar och gatsopare ute. En och annan fågel förstås. Alla som sjöng och sorlade sover. Jag går upp på rummet igen och somnar om.

Min sista promenad i stan är lång, upp på berg och genom en liten skog. Det är som en pilgrimsvandring där med ryggsäcken. Jag svettas och det tar i vadernas muskler, men mina tankar blir klara och ekvationer i mitt huvud löses ut och andningen är tung med regelbunden. Det är på plats. Där jag nästan är ute ur skogen börjar det att regna hårt och skoningslöst. Jag tar på mig mig regnjacka och går med bestämda steg mot busstationen.

Nästa stopp är Skopje

Inga kommentarer: