Odense revisited

Jag säger att jag inte känner igen mig i Odense. "Men det var ju 37 år sedan du var här", säger Sara. Ja, det var ju det. Då som nu kom jag med tåg, men det var andra tåg än nu, svarta lok, röda vagnar med en kiosk i mitten där man kunde köpa tuborg grön och korv, eller varför inte en citronsaft med ett wienerbröd till. Tåget tog färjan från Korsør till Nyberg och stora propellrar fick anstränga sig där nu räls ovan och under vattnet bär fram oss lekande lätt. Ännu låg hela livet framför mig, som man säger. Nu är det inte riktigt så, nu krävs prioriteringar. Men då som nu trivs jag i Danmark. Det är ett yndigt land, ett bondeland med halvstora städer och den fynska dialekten är så charmerande att man bara smälter. Danmark, din feta mat, ditt svaga kaffe och dina kanelsmakande wienerbröd, jag kommer alltid att återvända till dig då och då. Vi talar löst om att bosätta oss här. Det kommer ganska snart ett efterbarnenliv, en frihet som i ungdomens där och då är Odense något man kan testa. Fast kan jag bo inne i landet. Nja. Okej, det finns en fjord som letar sig in från norr och ån som ringlar genom staden bär associationer till Örebro och Linköping, fast räcker det? Är jag inte gjord för att känna salta havsvindar piska mot mitt ansikte på väg någonstans på cykel eller med tunga löpsteg?
Det och alla andra personliga och privata frågor kommer att lösa sig genom impulsiva beslut eller tillfälligheter som allt annat som händer mig. Lika säkert som att snön kommer att smälta från Odenses slaskiga gator.