Kampen mot antisemitismen är en pedagogisk fråga

Drog på mig kostymen och gick den knappa kilometern till synagogan i gårkväll, som representant för mitt parti, för att delta i minnesstunden över förintelsens offer. Jag var inte ensam där. Vi var många som denna kväll både ville visa att vi inte glömt och aldrig glömmer, men också att vi gör det vi kan för att bekämpa antisemitismen som inte minst i vår stad lever och frodas i all sin vidrighet. Och på andra sidan gränskontrollerna ligger Köpenhamn där terrorn släckte ett judiskt liv för lite sen
Säkerheten var förstås på topp denna kväll, det stod flera polisbilar på gatan utanför och man fick gå igenom något som liknade säkerhetskontrollen på en flygplats för att komma in i synagogans värme. De som kollade oss var unga säkerhetsvakter som själva verkade tillhöra församlingen och mitt i allt allvar sken en av dem upp bär jag sträckte fram mitt pass. "Du har varit i Israel", sa han och vi bytte några ord om saken. Samhörigheten mellan Israel och världens judar är närmast total. Och även en av talarna, Petra Kahn Nord från judiska ungdomsförbundet betonade den tryggheten som Israel är för varje jude. Statsministern talade om vad regeringen gör och vill göra och jag vet att han menade allvar med det han sa, men också att hans trovärdighet lämnar en del att önska hos många av Sveriges judar. Men det är väl bara att kämpa på och visa att det inte bara är fagert tal.
Det jag satt och tänkte på i min bänk inklämd bredvid statsministerns personskydd och vanliga snälla malmöjudar var att det är till 90 procent sakupplysningar man får ägna sig åt när man debatterar antisemitism och/eller Israel. Folk kan tycka allt möjligt, men kunskapsluckorna är enorma om både det ena och andra, vilket ofta står i omvänd proportion till tvärsäkerheten, om man säger så och konsekvenserna av tvärsäkerheten vet vi. Kampen mot antisemitismen är alltså till största delen en fråga om pedagogik.