Svetlana, Bowie och mina två liv

Svetlana Aleksijevitj träffar mig mitt i plytet, som björnen Baloo skulle sagt. Det är sida upp och ner med barns öden i krig och det är svält och död och eländesskildringar som man knappt kan ta till sig. Boken - De sista vittnena - lämnar ingen oberörd, skulle jag gissa.  Men det som händer i mig efter läsningen handlar mer om mig. Och det jag tar till mig är helt enkelt perspektiv. Det är fan genant att tycka synd om sig när när det kan vara så som texten brutalt berättar för mig. Det tänds en liten lampa i mitt inre och det gör det inte så ofta. Jag förstår varför hon fick nobelpriset. Om Bowie tände så många lampor hos mig vet jag inte precis. Har såklart lyssnat en del på honom, det har vi ju alla. Kanske har jag störts av alla hans masker och kostymer. Man ska liksom stå för något beständigt för att jag ska bli helt nöjd.
Såg honom en gång, på Ullevi, men det var ganska kasst, faktiskt, han stod i kostym och sjöng sina låtar. Jaha. Då minns jag med större värme hur jag och småsönerna gick genom kakelklädda korridorer på Österportskolan och sjöng Life on Mars lagom halvhögt som vi brukade sjunga allt möjligt. Också det ett tag sen nu. Nu är nu och här ligger jag på en säng i Linköping. Det är frimurarhotellet, men inga funny män i lustiga hattar syns till och sängen är en vanlig säng och ingen kista. Jag har ännu en gång bytt liv från barnpassning till beslutsfattare, bytt klass, om man så vill. Det är lite kluvet, men jag tror det i huvudsak är en styrka, även om det inte direkt är karriärbefrämjande på någondera stället. Det får vara som det vill med det, det är så mitt liv ser ut.  Det liv som jag lovar att se lite mer positivt på. Jag har det okej. Behöver inte vara någon hjälte. Inte ens för en dag.