I över en månad har den rubricerade podcasten följt mig på cykeln i snöglopp eller under flåsande långpass genom parken. Det har delvis varit en prövning. Jag var ju en av pojkarna längst fram, jag slutade dricka tack vare Lundell (och Birro, ännu mer inte så PK) och han ledde mig när det begav sig till Dylan, Springsteen, Neil Young och för all del även Kerouac och de andra beatniksen. Det var den vassa eggen som spelades när jag mötte min första fru och samma skiva plockades ut ur konvolutet när hon och jag gick skilda vägar. Och så fortsätter historien i evighet. Jag är en av många som duckade hans kvinnosyn och vägrade några av raderna i Isabella när jag plockade ut låten på min akustiska gitarrer. Men jag tappade honom delvis. De alltmer bloggliknande böckerna, sångtexterna som blivit alltmer som Johan Eherenbergs eller Kajsa Ekis Ekmans eller i bästa fall som Göran Greiders drapor. Och att han dricker igen. Han är vida omnämnd här i bloggen. Han är en jag aldrig kommer undan. Och jag försvarar honom inför folk i min omgivning. Och jag är således en av dem för vilken lundellpodden är en prövning. Tre kulturskribenter som ska ta sig igenom hela hans produktion, tre personer sådär lagomradikala och till en början i alla fall en smula raljanta. Jag skriker ibland högt i januarikylan när de inte fattar och ibland håller jag helt enkelt bara inte med dem. Och detta att de tycker det är så jobbigt. Ja. Undersköterskor har det också jobbigt. Perspektiv, please. Men. Det är bra för mig att få mina självklarheter ifrågasatta, bra för mig att skakas om en smula. Så lundellpodden kommer att rulla hela vägen genom februari också. För du måste genom vintern om du vill se sommaren igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar