Det var inte alla som var nöjda över min beskrivning av alliansens och SD:s gemensamma visioner för Malmös mark och infrastruktur. Men oavsett gruppindelningar på konferenser, så går det inte att trolla bort att de bruna och blåa motsätter sig varje förändringar i stadsmiljön som innebär att bilar får maka på sig för hus, grönska och människor. Det är bara att gå till protokollen för den som vill kolla. Att man nu också i tidens förfärliga anda skärper tonen när det gäller inflyttning och boende bekräftar också bilden av det blåbruna Malmö som en stad fattig på allt utom rika människor och bilar. Mot det sätter vi som sagt det täta, blandade, unga kreativa Malmö som kan sin historia och därför älskar framtiden. Och jag älskar att sitta i den nämnd som tar chansen att bygga staden med hammare och spik, asfalt och träd. Jag får se det hända här och nu, ser hur cykelbanor rullas ut, hur det knoppas i Pildammsparken en solig aprildag och hur doften av indiskt, japanskt och Mellanöstern förgyller mina kvarter. Malmö spränger murar och binder ihop sånt som man inte trodde hörde samman. Detta gör vi samtidigt som ängsliga blåa och bruna helst skulle vilja stanna tiden. Det är skillnader som jag inte ser någon anledning att hymla om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar