Det kommer över mig i Lisebergs 40-minutersköer, i avenyns sluttande promenad och i museispårvagnarna som plingar glatt och korsar vallgraven nere vid storan: nostalgin. Göteborg är så fullt av minnen, av vägar som korsats, av broar som bränts och minnen som bleknar. Jag ber, fräls mig från det. Låt mig leva i nuet, i mellanbrors utläggningar om Irlands frihetskamp, i det allt renare vattnet i älven och i tron på att allt ska bli bättre. Nostalgin är en bakåtsträvare, en lögnare och den försöker inbilla dig att backspeglar visar vägen framåt.
För det spelar ju ingen roll vad Palme skulle sagt, för han är död och det kvittar vad vi tyckte om EU 1994, för den tiden är förbi. Minnen ska ses på med öppna och klara ögon och en smula ironi. Så slit nostalgins ok av dina axlar och sväva fritt i nu.
Sabbat hela veckan under olika namn since 2005. Sanningar och överdrifter, kärleksförklaringar och en smula avsky
26 juli 2014
Fräls mig från nostalgin
25 juli 2014
Bussar till Göteborg och Bethlehem
Vi sitter på bussen till Göteborg. Det är sånt man gör i sommartid. Vi ska begå Liseberg och spendera våra pengar på skrik och snabbmat. Skåne och Halland är mörkgröna och torra i högsommarvärmen och gummihjul mot asfalt presterar ett sövande jämngrått buller. Men målet med resan är värd ansträngningen. Bor man i ett land som vårt känns det ofta förmätet att tala om besvär och ansträngningar. Vi sitter på en trygg och trafiksäker buss en skön sommardag. För ganska precis 20 år sedan satt jag på en buss på väg från Jerusalem ner till den lilla staden Betlehem som ligger strax söder om den israeliska huvudstaden. Jag skulle som så många andra kolla in födelsekyrkan och köpa Marias lilla åsna av olivträ i present till min lilla dotter. Jag var turist och såg med mina egna ögon, inte ledd i någons band. Precis innan vi skulle glida över den osynliga gränsen mellan de två städerna stopppades vi av militär. Tre yngre män leddes ut, men vi andra satt lugnt kvar och rökte och lyssnade på skön arabisk musik. Efter en stund körde bussen. Med öppna dörrar, men utan de tre ynglingarna. Ingen undrade var de blev av. Ja, det var fredens ljuvliga sommar, men ändå inte helt stilla. Turisterna svärmade som flugor över Manger sq. när vi en stund senare släpptes av och bussen återvände till Jerusalem och soldaterna gäspade och drickaförsäljarna gjorde sig många sköna shekel. Det var hett som nu, men så annorlunda dofter och stämningar.
Nu hör jag hur sonen vid min sida lyssnar på ska och irländska kampsånger. Det är lätt att ha bestämda uppfattningar i ett land som aldrig utmanas av terrorism eller krig. När jag för några år sedan kom tillbaka till Bethlehem var bussen modern och luftkonditionerad. På Manger sq. regnande det och de palestinska slagorden lyste starkt som om vi vore i Havanna och soldaterna var sedan länge borta. Folk skötte sitt efter bästa förmåga och Israel hade byggt en stor barriär för att stoppa självmordsbombare, en mur lika hatad av bosättare som av de fredliga palestinier som bara vill jobba och dra omsorg om sig själv och de sina.
Krig och konflikter kostar och det är alltid fel människor som drabbas. Freden gagnar däremot nästan alla. Freden är en buss mellan Malmö och Göteborg. Och vilken dag som helst kan det bli som en buss mellan två heliga städer i ett omstritt land.
22 juli 2014
Det är bara här vi kan bygga fred.
Jag är motståndare till Israels pågående markoffensiv i Gaza. Erfarenheterna från Cast lead och andra aktioner visar (om vi inte visste det förut) att Golda Meirs ord om att det bara finns en väg till fred och att att den vägen är förhandlingar, gäller.
För att få in de vita bussarna i Tyskland förhandlade Folke Bernadotte med självaste Himmler. Bara några år efter att han försökt utplåna Israel bjöds Anwar Sadat in att prata i Knesset. Du måste svälja förtret och korsa gränser om du vill gott.
Trots det måste vi vara tydliga med att Hamas sysslar med terror och självklart fördöma kidnappningar av värnpliktiga, precis som Israels administrativa förvar måste upphöra. Man måste kunna ha flera bollar i luften samtidigt.
Ja, jag vet att jag är dum när jag ger mig in i den debatten. Det ger rakt inga nya väljare eller vänner. Det är förenklingarnas och de svartvita resonemangens tid. Jag borde hålla mig undan. Men jag har svårt att låta bli. Det är något som gör att jag ständigt söker sanningen och aldrig bara följer strömmen. När jag så frågar arrangören för söndagens propalestinska demonstration om han verkligen är för kidnappningar av israeliska soldater så svarar han ja på den frågan. Det chockar mig, eftersom han verkat så resonabel i TV och andra media.
En anonym debattör skriver vidare så här till mig i samma ämne:
"Anders Törnblad
Nej, du har inte insinuerat något. Du har tydligt talat om var du står och vad du är för typ av "människa". Du har ingen skam i kroppen och äger inte förmåga att känna medlidande med folk som sörjer. Att du inte skäms och att du startar en diskussion här om huruvida Hamas är en terrororganisation eller ej gör att det ligger nära till hands att tro att du är psykopat. Ty det är endast psykopater som saknar skam och skuldkänslor. Och det är bara indoktrinerade som frågar om Hamas är en terrororganisation. I synnerhet när man sätter det i relation till den historiska kontexten. För du vet väl att Israels första regering bestod av medlemmar från terrororganisationer som Irgun? Å andra sidan förstår jag om du inte känner till det. Hämtad du din info från gammelmedia och inte äger förmåga att sätta dig in i frågor på egen hand så är du inte din egen. Styrd och förslavad under årtionden av propaganda resulterar i att hjärnan inte utvecklar ett konvergent tänkande. Det går dock att höra något åt just den stagnationen, men det kräver ett öppet sinne och att du inte är ett...."
Så lite som att fråga om kidnappningar och terror är alltså att vara styrd och förslavad. Eller psykopat, då.
Man ska bara ta avstånd från Israels övertramp, man ska inte ens antyda att en organisation som sysslat med allt från självmordsbombare i bussar och på torg till raketbeskjutning är terrorister. och om fördrivningen av kristna och det vidriga kriget i Syrien råder tystnad. Det är bara den lilla judiska staten som ska ha spö och då är allt tillåtet.
Det är nivån på debatten.
Naturligtvis är mina ojanden inte ens en droppe i havet jämfört med något som händer där nere i Mellanöstern, det är förmätet att ömka sig själv. Men min vision för världen är densamma.som.min vision för Malmö. Tänk globalt, handla lokalt, ni vet. Freden börjar kanske inte ens i Gaza. Den kanske rent av börjar här. Det är i alla fall bara här där vi står som vi kan bygga något. Vi öppnar våra händer och gränser. Har du sett Malmö, har du sett världen. Med det lämnar jag Mellanöstern för den här gången och går ut i sommarvärmen.
Om du vill göra revolution, skaffa en kostym
Ska man förändra världen, då får man ligga i, sjöng Robert Broberg. Det finns sällan några genvägar. De som berömmer sig med att vara "aktivister" och kräver saker här och nu får sällan saker gjorda på ett bestående sätt. Den som springer naken nerför gatan får troligen uppmärksamhet en stund, men glöms lätt bort en stund senare. Möjligen plockar någon av oss politiker upp plakatet och läser vad det står, men troligen inte. En kopp kaffe och ögon som möter ögon med skarpa argument är betydligt effektivare lobbying.
Därför har vi gröna politiker nästan genomgående gjort det som måste göras, vi har skiftat fokus från form till innehåll. Vi klär oss inte längre i smutsiga tröjor och säckiga byxor när vi går på möte.
Personligen har jag förresten aldrig fattat det fina med att klä ner sig, men så är jag ju också en vanlig kille från Biskop som flyttade vidare och inte någon med borgelig bakgrund som skäms över det.
Och så går det vidare. Vi får heller inte vara så sekteristiskt förälskade i våra åsikter att vi inte kan lyssna med bägge öron och sen när vi har ordet säga emot eller eventuellt lära något av någon vi trodde var en fiende. Även om öronen blöder och hjärtat förvrids av vrede: stay cool, hen har rätt till sin vedervärdiga åsikt.
Politik byggs på lång sikt och är en förtroendebransch. Du måste välja om du är på jorden för att visa upp dig eller för att förändra. Du kan inte ha både och som mål. Därför är jag glad att Jenny inte längre står på någon av våra listor.
Det vi nu får fråga oss är hur hon alls kunde hamna så högt. Vad är det som gör att vårt parti ännu är så sårbart och så öppet för folk som inte accepterar en gemensam agenda. Men det tar vi internt, det hör inte offentligheten till. Allen Ginsberg sa: om du vill göra revolution, ska du köpa dig en kostym. De orden står sig bra.
19 juli 2014
En bön om nyanser
Kanske är det åldern. Kanske har jag ett vekt och veligt sinne. Men oavsett vilket så blir nyanserna allt mer viktiga i mitt liv. Ni vet, ljuset som sakta strilar in genom fönstret, ett vackert ord av tvekan i tvärsäkerhetens tid, en blick som säger mer än tusen ord. Så tror jag ju inte heller på himmel och helvete, utan mer på livet här på jorden. Att söka nyanser är inget som gör livet lättare. Att skrika slagord är snarare det som ger femtusen likes och ryggdunkar. Jag har valt en svår väg. Jag blir min hårdaste domare, som en terapeut sa till mig. Jag granskar mig tusen gånger hårdare än jag jag granskar andra. Men har man valt den vägen finns ingen återvändo. Livet är varken särskilt lätt eller svårt. Det är fullt av nyanser. Du väljer själv om du vill se dem.
18 juli 2014
Alla visa mellanösternkännare, dom dyker upp igen.
Inte en grej till om Israel, suckar ni och jag håller med. Jag har nog under årens lopp sagt vad jag borde och lite till om frågan. Och vad jag än sagt och vad jag än gjort så är det inte här i Sverige konflikten mellan olika grupper och ambitioner där nere löses. Vi är bara publik som kan jubla eller oja oss efter behag. Det blir relevant för oss bara när det indirekt drabbar oss (genom ökad antisemitism, tex) annars så är det ytterst de stridandes sak att skapa fred.
Men det som slår mig nu i dessa dagar är den strida strömmen av tvärsäkra tankar aningslösa analyser. Alla möjliga tycker sig veta när var och hur frågor ska lösas i en region som man knappast ens besökt och om man har det så har man gått längs en snitslad stig som något gjort i något syfte. Lite ödmjukhet vore fint. Och att liksom sätta upp en spegel och själv se hur de hårda orden studsar som en stinkande gummiboll i julihettan.