26 juli 2014

Fräls mig från nostalgin

Det kommer över mig i Lisebergs 40-minutersköer, i avenyns sluttande promenad och i museispårvagnarna som plingar glatt och korsar vallgraven nere vid storan: nostalgin. Göteborg är så fullt av minnen, av vägar som korsats, av broar som bränts och minnen som bleknar. Jag ber, fräls mig från det. Låt mig leva i nuet, i mellanbrors utläggningar om Irlands frihetskamp, i det allt renare vattnet i älven och i tron på att allt ska bli bättre. Nostalgin är en bakåtsträvare, en lögnare och den försöker inbilla dig att backspeglar visar vägen framåt.
För det spelar ju ingen roll vad Palme skulle sagt, för han är död och det kvittar vad vi tyckte om EU 1994, för den tiden är förbi. Minnen ska ses på med öppna och klara ögon och en smula ironi. Så slit nostalgins ok av dina axlar och sväva fritt i nu.

25 juli 2014

Bussar till Göteborg och Bethlehem

Vi sitter på bussen till Göteborg. Det är sånt man gör i sommartid. Vi ska begå Liseberg och spendera våra pengar på skrik och snabbmat. Skåne och Halland är mörkgröna och torra i högsommarvärmen och gummihjul mot asfalt presterar ett sövande jämngrått buller. Men målet med resan är värd ansträngningen. Bor man i ett land som vårt känns det ofta förmätet att tala om besvär och ansträngningar. Vi sitter på en trygg och trafiksäker buss en skön sommardag. För ganska precis 20 år sedan satt jag på en buss på väg från Jerusalem ner till den lilla staden Betlehem som ligger strax söder om den israeliska huvudstaden. Jag skulle som så många andra kolla in födelsekyrkan och köpa Marias lilla åsna av olivträ i present till min lilla dotter. Jag var turist och såg med mina egna ögon, inte ledd i någons band. Precis innan vi skulle glida över den osynliga gränsen mellan de två städerna stopppades vi av militär. Tre yngre män leddes ut, men vi andra satt lugnt kvar och rökte och lyssnade på skön arabisk musik. Efter en stund körde bussen. Med öppna dörrar, men utan de tre ynglingarna. Ingen undrade var de blev av. Ja, det var fredens ljuvliga sommar, men ändå inte helt stilla. Turisterna svärmade som flugor över Manger sq. när vi en stund senare släpptes av och bussen återvände till Jerusalem och soldaterna gäspade och drickaförsäljarna gjorde sig många sköna shekel. Det var hett som nu, men så annorlunda dofter och stämningar.
Nu hör jag hur sonen vid min sida lyssnar på ska och irländska kampsånger. Det är lätt att ha bestämda uppfattningar i ett land som aldrig utmanas av terrorism eller krig. När jag för några år sedan kom tillbaka till Bethlehem var bussen modern och luftkonditionerad. På Manger sq. regnande det och de palestinska slagorden lyste starkt som om vi vore i Havanna och soldaterna var sedan länge borta. Folk skötte sitt efter bästa förmåga och Israel hade byggt en stor barriär för att stoppa självmordsbombare, en mur lika hatad av bosättare som av de fredliga palestinier som bara vill jobba och dra omsorg om sig själv och de sina.
Krig och konflikter kostar och det är alltid fel människor som drabbas. Freden gagnar däremot nästan alla. Freden är en buss mellan Malmö och Göteborg. Och vilken dag som helst kan det bli som en buss mellan två heliga städer i ett omstritt land.

22 juli 2014

Det är bara här vi kan bygga fred.

Jag är motståndare till Israels pågående markoffensiv i Gaza. Erfarenheterna från Cast lead och andra aktioner visar (om vi inte visste det förut) att Golda Meirs ord om att det bara finns en väg till fred och att att den vägen är förhandlingar, gäller.
För att få in de vita bussarna i Tyskland förhandlade Folke Bernadotte med självaste Himmler. Bara några år efter att han försökt utplåna Israel bjöds Anwar Sadat in att prata i Knesset. Du måste svälja förtret och korsa gränser om du vill gott.
Trots det måste vi vara tydliga med att Hamas sysslar med terror och självklart fördöma kidnappningar av värnpliktiga, precis som Israels administrativa förvar måste upphöra. Man måste kunna ha flera bollar i luften samtidigt.
Ja, jag vet att jag är dum när jag ger mig in i den debatten. Det ger rakt inga nya väljare eller vänner. Det är förenklingarnas och de svartvita resonemangens tid. Jag borde hålla mig undan. Men jag har svårt att låta bli. Det är något som gör att jag ständigt söker sanningen och aldrig bara följer strömmen. När jag så frågar arrangören för söndagens propalestinska demonstration om han verkligen är för kidnappningar av israeliska soldater så svarar han ja på den frågan. Det chockar mig, eftersom han verkat så resonabel i TV och andra media.
En anonym debattör skriver vidare så här till mig i samma ämne:

"Anders Törnblad
Nej, du har inte insinuerat något. Du har tydligt talat om var du står och vad du är för typ av "människa".  Du har ingen skam i kroppen och äger inte förmåga att känna medlidande med folk som sörjer.  Att du inte skäms och att du startar en diskussion här om huruvida Hamas är en terrororganisation eller ej gör att det ligger nära till hands att tro att du är psykopat. Ty det är endast psykopater som saknar skam och skuldkänslor.  Och det är bara indoktrinerade som frågar om Hamas är en terrororganisation. I synnerhet när man sätter det i relation till den historiska kontexten. För du vet väl att Israels första regering bestod av medlemmar från terrororganisationer som Irgun? Å andra sidan förstår jag om du inte känner till det. Hämtad du din info från gammelmedia och inte äger förmåga att sätta dig in i frågor på egen hand så är du inte din egen. Styrd och förslavad under årtionden av propaganda  resulterar i att hjärnan inte utvecklar ett konvergent tänkande. Det går dock att höra något åt just den stagnationen, men det kräver ett öppet sinne och att du inte är ett...."

Så lite som att fråga om kidnappningar och terror är alltså att vara styrd och förslavad. Eller psykopat, då.
Man ska  bara ta avstånd från Israels övertramp, man ska inte ens antyda att en organisation som sysslat med allt från självmordsbombare i bussar och på torg till raketbeskjutning är terrorister. och om fördrivningen av kristna och det vidriga kriget i Syrien råder tystnad. Det är bara den lilla judiska staten som ska ha spö och då är allt tillåtet.
Det är nivån på debatten.
Naturligtvis är mina ojanden inte ens en droppe i havet jämfört med något som händer där nere i Mellanöstern, det är förmätet att ömka sig själv. Men min vision för världen är densamma.som.min vision för Malmö. Tänk globalt, handla lokalt, ni vet. Freden börjar kanske inte ens i Gaza. Den kanske rent av börjar här. Det är i alla fall bara här där vi står som vi kan bygga något. Vi öppnar våra händer och gränser. Har du sett Malmö, har du sett världen. Med det lämnar jag Mellanöstern för den här gången och går ut i sommarvärmen.

Om du vill göra revolution, skaffa en kostym

Ska man förändra världen, då får man ligga i, sjöng Robert Broberg. Det finns sällan några genvägar. De som berömmer sig med att vara "aktivister" och kräver saker här och nu får sällan saker gjorda på ett bestående sätt. Den som springer naken nerför gatan får troligen uppmärksamhet en stund, men glöms lätt bort en stund senare. Möjligen plockar någon av oss politiker upp plakatet och läser vad det står, men troligen inte. En kopp kaffe och ögon som möter ögon med skarpa argument är betydligt effektivare lobbying.
Därför har vi gröna politiker nästan genomgående gjort det som måste göras, vi har skiftat fokus från form till innehåll. Vi klär oss inte längre i smutsiga tröjor och säckiga byxor när vi går på möte.
Personligen har jag förresten aldrig fattat det fina med att klä ner sig, men så är jag ju också en vanlig kille från Biskop som flyttade vidare och inte någon med borgelig bakgrund som skäms över det.
Och så går det vidare. Vi får heller inte vara så sekteristiskt förälskade i våra åsikter att vi inte kan lyssna med bägge öron och sen när vi har ordet säga emot eller eventuellt lära något av någon vi trodde var en fiende. Även om öronen blöder och hjärtat förvrids av vrede: stay cool, hen har rätt till sin vedervärdiga åsikt.
Politik byggs på lång sikt och är en förtroendebransch. Du måste välja om du är på jorden för att visa upp dig eller för att förändra. Du kan inte ha både och som mål. Därför är jag glad att Jenny inte längre står på någon av våra listor.
Det vi nu får fråga oss är hur hon alls kunde hamna så högt. Vad är det som gör att vårt parti ännu är så sårbart och så öppet för folk som inte accepterar en gemensam agenda. Men det tar vi internt, det hör inte offentligheten till. Allen Ginsberg sa: om du vill göra revolution,  ska du köpa dig en kostym. De orden står sig bra.

19 juli 2014

En bön om nyanser

Kanske är det åldern. Kanske har jag ett vekt och veligt sinne. Men oavsett vilket så blir nyanserna allt mer viktiga i mitt liv. Ni vet, ljuset som sakta strilar in genom fönstret, ett vackert ord av tvekan i tvärsäkerhetens tid, en blick som säger mer än tusen ord. Så tror jag ju inte heller på himmel och helvete, utan mer på livet här på jorden. Att söka nyanser är inget som gör livet lättare. Att skrika slagord är snarare det som ger femtusen likes och ryggdunkar. Jag har valt en svår väg. Jag blir min hårdaste domare, som en terapeut sa till mig. Jag granskar mig tusen gånger hårdare än jag jag granskar andra. Men har man valt den vägen finns ingen återvändo. Livet är varken särskilt lätt eller svårt. Det är fullt av nyanser. Du väljer själv om du vill se dem.

18 juli 2014

Alla visa mellanösternkännare, dom dyker upp igen.

Inte en grej till om Israel, suckar ni och jag håller med. Jag har nog under årens lopp sagt vad jag borde och lite till om frågan. Och vad jag än sagt och vad jag än gjort så är det inte här i Sverige konflikten mellan olika grupper och ambitioner där nere löses. Vi är bara publik som kan jubla eller oja oss efter behag. Det blir relevant för oss bara när det indirekt drabbar oss (genom ökad antisemitism,  tex) annars så är det ytterst de stridandes sak att skapa fred.
Men det som slår mig nu i dessa dagar är den strida strömmen av tvärsäkra tankar aningslösa analyser. Alla möjliga tycker sig veta när var och hur frågor ska lösas i en region som man knappast ens besökt och om man har det så har man gått längs en snitslad stig som något gjort i något syfte. Lite ödmjukhet vore fint. Och att liksom sätta upp en spegel och själv se hur de hårda orden studsar som en stinkande gummiboll i julihettan.

15 juli 2014

Brev från kolonien

Det är väldigt lätt att känna sympati ägarna till de 20-talet små stugor som ligger innanför planket vid östervärns station. En rest av det förgågna, glada minnen av äppleskördar och bubblande kaffepannor. Min dröm vore att man helt enkelt kunde lyfta iväg dem till en annan lämpligare plats i stadens periferi. Kanske är det ogörligt, jag vet inte. För trots protesterna behöver vi fundera över hur stadsrummet används. När jag cyklar genom området, utanför planket till den ljuva grönskan, två gånger varje vardag, så slås jag av hur likt LA det är. Sprawl och breda vägar, dunkelt, ogästvänligt. Gott om plats för bostäder och service. Och vi har bestämt oss för att bygga en tät och blandad stad. Det får vi stå fast vid, även när det kostar något. Ingen vill förstöra någon annans lycka. Inte egentligen. Men troligen kommer behovet av bostäder för alla som vill dela vår hemstad med oss att vara viktigare än något 20-tal kolonisters odlingslädje. Vi kan inte lova allt åt alla.

13 juli 2014

Växte upp i KD-Sverige, knappast i DDR-Sverige

Ni har läst det och hört det sägas. Sverige var ett enda jävla DDR, där det inte gick att handla på söndagarna, där det bara fanns två TV-kanaler och vad det nu var. Statliga apotek, kanske. Jag tror det var Filip och Fredrik som lanserade begreppet. Nånting om att staten var stark och stor. Senare har det plockats upp av borgeliga "liberala" debattörer, som mot bättre vetande räknar in Sveriges relativt restriktiva alkoholpolitik i begreppet. Jag vet ju för min del inte hur alla hade det överallt. Men att det land jag växte upp i inte ens är i närheten av något DDR, kan jag intyga, eftersom jag faktiskt varit i DDR. Jag minns murar och taggtråd, jag kan berätta om tvåtaktsbilar och folk som såg sig oroligt omkring. Och om svartväxling och cigaretter som smakade skit. Det Sverige jag minns från min uppväxt var snarast ett KD-Sverige. Det var långt ifrån ett Sverige där staten tittade in i varje vrå av privatlivet. Familjen var guld värd och man skulle inte lägga sig i. Hellre än att avslöja blottorna i kärnfamiljsidyllen målade man över. Och teg. En grannfru knaprade piller och en grannpojke hade egentligen en annan pappa, det visste alla utom han själv. De få som skilde sig var parias som uteslöts ur gemenskapen, för varje singelkvinna kunde leda familjefäderna i frestelse och det ville man ju inte riskera. Gull-Britt skiljde sig från sin man, började jobba på bibblan och blev till och med politiskt aktiv. Det sågs inte med blida ögon. Vem trodde hon att hon var? Homofiler, jo dom kallades ju så, skulle vi barn passa oss för, för alla visste att de satte en särskild ära i att förföra unga pojkar. Det visste man ju. Och judar höll ihop och var smarta med pengar, det måste man medge. Och sålde kläder på andra Långgatan och i Katz stora affär på Kungstorget. Och alla deras pengar gick till Israel. Finnar söp och jobbade på Volvo. Och slog sina kärringar, men sånt skulle man som sagt inte lägga sig i, det var väl något de hade i blodet. Det fick de reda upp själva. Och jugoslaver luktade vitlök och jobbade även de på Volvo. Men i folkhemmet hade vi det bra. Vi grillade korv och pappa tände en cigg så fort vi steg i bilen. Bilbälten var för idioter, det var lika puckat som att köra moped med hjälm. Staten skulle fan inte lägga sig i. Vi fick lära oss att umgås med spriten på ett vettigt sätt. Den enda som söp ihjäl sig på min högstadieskola var Esa, men så var han ju finne också. De andra begick både den ena och andra sortens debut på fyllan. En tjej blev våldtagen av storebrorsan till sin förälskelse, men så var hon ju full också. Hennes föräldrar kunde väl för fan sett till så hon höll sig hemma. En kille sköt sig i huvudet med ett jaktgevär, 14 år gammal, också det på fyllan. Vapenskåp är så jävla DDR. Alkoholpolitiken var förjävla restriktiv. Låt folk ta ansvar själva, ba. Ja, det var köksbordsdemokrati som gällde och ingen jävla kvotering. Staten ingrep inte i familjernas inre liv. Kvinnorna stod vid spisen och hade inga pengar att dra åt helvete för, om kroppen så lyste av blåmärken. Jag växte upp i ett Sverige som trodde på familjen. Det var inget vidare.

09 juli 2014

Grönt är det nya grönt. Inget annat.

Det tävlas om vilka som är mest feministiska och vilka som är grönast. För i spinndoktorernas, opinionsmätningarnas och de tatuerade partiledarnas tid, ska man inte markera skillnader, utan likheter. Och minsta lilla kantiga eller klantiga formulering är som ett köttstycke som slängts in till utsvultna vargar. Vårt parti är delvis med i det där, men likafullt: grönt är grönt. Rött är rött och blått är blått. Vår så hånade formulering från kongressen om "ett samhälle som inte bygger på tillväxt", betyder just det.Vi som har är beredda att att ifrågasätta vår materiella konsumtion och tillmäter annat än pengar och prylar värde. Det är far from Marx och Lenin. Och även om V så skulle lova att att hela Malmö skulle bestå av koloniområden och gågator, så bygger deras politik på att alla ska få det bättre och bättre materiellt hela tiden (utom de allra rikaste). Det betyder att V i majoritet kommer att rösta för stålverk och autostrador och nya miljonprogramområden. Grönt är grönt. Vi är revolutionen du väntat på. Den som inte går över kolrök och stress. Komplettera det med en rosa aspekt så blir det förträffligt.

07 juli 2014

Då är pogromerna här igen.

Mannen hade en nationsflagga upphängd i sitt fönster. För det fick han rutan krossad och när han gick ut på gatan för att se vad som hänt blev han grovt misshandlad av ett okänt antal modiga män i grupp. Det var här i Malmö, så långt från alla världens oroshärdar. Självklart kan allt ha handlat om något annat, självklart kan polisens presstalesperson ha missuppfattat allt. Ja, det hände här i lugna fina Sverige, där vi säger att vi löser konflikter genom samtal och inte med politiskt motiverat våld. Om det var vi ju så överens när Showan och några andra överfölls och misshandlades av nazisvin i mars. Jag skulle vara glad om samma regler tillämpas här och nu. Så tänker jag på tjejen som sprang Jerusalem marathon samtidigt som jag 2012, iklädd en palestinsk flagga. Ingen brydde sig, inte de tungt beväpnade soldaterna som vaktade loppet och ingen annan deltagare eller funktionär. Eller brydde sig kanske de gjorde; men de fattade väl att i en demokrati kan man ha allsköns åsikter som inte stämmer med ens egna, även om sånt man själv tycker är självklara sanningar. Det enda undantaget är att man inte får hetsa mot folkgrupper. Men en flagga med davidsstjärnan på, för det var ju Israels flagga som mannen hängde i sitt fönster, gör att vissa ändå tar sig rätten att använda våld. i någras ögon är de judiska symblerna och den judiska staten så avskyvärd att inga vanliga regler gäller. Här tror jag att media och opinionsbildare får ta en del av ansvaret. När det gäller Israel så struntar man i den faktakoll och de ord på guldvåg som annars utmärker oss försiktiga generaler i kalla norr. Och om media och etablissemang negativt särbehandlar den judiska staten, så kommer vanligt folk att göra det. Då är pogromerna här igen.

06 juli 2014

Bergsgatan är elefanten i rummet

Sex av tio malmöbor vill att Södra förstadsgatan blir gågata ända ner till Möllan. Jag tycker att de ska få det, även om jag inte är ett större fan av gågator. Att affärerna säger att 95-åriga kunder inte hittar dit utan buss, får vi kanske leva med. Det är nog ett övergående problem. Men elefanten i rummet är det jag ser när jag nu lyfter blicken en smula. Bergsgatan, bred som en parisisk aveny, med sina audis och BMW:ar som accelererar och alla tusen gula bussar. Här är det röda strecket på alla kartor över dålig luftkvalitet, här står bullret på full volym om man öppnar fönstret och här får man vara glad och tacksam om man kommer levande över till andra sidan. Det är en gåta att det inte lyfts fingrar för att ändra sakernas förhållande. Det vore ganska lätt. Och angeläget. Allt här är ju inte chokladfabriker och KB, vi är ju några som bor och lever i området också. Mitt anspråkslösa förslag är att sätta rondeller på väl valda ställen, rondeller som bussarna kunde passera rakt igenom. Vi möllaniter och bergsgatefolk ser elefanten i rummet. Efter valet ska jag se till att saker händer i frågan.

02 juli 2014

Inte som alla andra morfäder

Han var inte som andra morfäder, Janne. Hans liv pendlade mellan cigarrer i rollsroycer och att nästan sova på gatan, det var så långt från det skötsamma arbetaridealet man kunde komma och följaktligen kom han att lämna sextiotalets knegarmalmö för friare vyer. Om han bara fick tillfälle att berätta, så han hade hur många historier som helst på lut, om Beatles i Hamburg, om Stones och Cash och alla andra. Han var inte som andra, men likafullt mina stora barns morfar. Hans drag lever vidare i dem, särskilt i äldste sonen. Jag minns vårt första möte väldigt starkt och tydligt. Det var sommaren 1988, Stock/Aitken/Watermans låtar toppade listorna och det var varmt. Han mötte oss på Heathrow och körde oss till Ealing där han bodde och vi drack champagne i trädgården. Det var en dag full av starka känslor och tårar, men det var lycka, för det var återseende. Alla kunde andas ut. Det var på plats. Min dotter, som var ett år, förundrades över alla sköldpaddor som kröp omkring och i garaget låg alla bilder i en kartong, de som nu blivit böcker, planscher och tröjmotiv. Han var yngre då än jag är nu och morfar. Som pappa hade han inte varit allerstädes närvarande precis. Det finns fortfarande frågetecken kring somligt där, men ingen som kan ge vettiga svar finns kvar att fråga. Hade det varit nu och inte på sextiotalet som han blivit pappa, så hade saker säkert sett annorlunda ut. Kärnfamiljsnormen låg som våt filt över oss på den tiden och allt skulle se bra ut. Det var låga tak i välfärdslandet. Jante regerade tillsammans med Tage Erlander och Lennart Hyland. Men gjort är gjort och det är historia. Nu drog han sitt sista andetag igår och det är konstigt att man aldrig mer ska se honom dra runt på stan med sitt långa hår. Må han vila i frid.

01 juli 2014

Nu när fler får stanna här i Sverige

Det är rasisternas dag i Almedalen, men för de flesta av oss spelar det inget roll, eftersom vi är långt därifrån. Vi går dit vi brukar även denna första juli 2014. Vad som ändå spelar lite roll idag är att reglerna för att få stanna i Sverige vridits lite i generös riktning, med början just idag. Bortom slagord och heta paroller är det så att rasimen minskar och lagarnas trösklar för inträde i Sverige mer och mer hyvlas ner. Det vidriga rasistiska partiet har inget att säga till om. Vi gröna är en del av det som gör skillnad jämfört med exempelvis Norge och Danmark och det gör mig glad och stolt. Om Maria Ferm skålar i alkohol just idag kommer inte ens den här inbitna nykteristen att förebrå henne. Nu när fler får stanna i Sverige känns allting lite grönare.