Brev från kolonien

Det är väldigt lätt att känna sympati ägarna till de 20-talet små stugor som ligger innanför planket vid östervärns station. En rest av det förgågna, glada minnen av äppleskördar och bubblande kaffepannor. Min dröm vore att man helt enkelt kunde lyfta iväg dem till en annan lämpligare plats i stadens periferi. Kanske är det ogörligt, jag vet inte. För trots protesterna behöver vi fundera över hur stadsrummet används. När jag cyklar genom området, utanför planket till den ljuva grönskan, två gånger varje vardag, så slås jag av hur likt LA det är. Sprawl och breda vägar, dunkelt, ogästvänligt. Gott om plats för bostäder och service. Och vi har bestämt oss för att bygga en tät och blandad stad. Det får vi stå fast vid, även när det kostar något. Ingen vill förstöra någon annans lycka. Inte egentligen. Men troligen kommer behovet av bostäder för alla som vill dela vår hemstad med oss att vara viktigare än något 20-tal kolonisters odlingslädje. Vi kan inte lova allt åt alla.