Växte upp i KD-Sverige, knappast i DDR-Sverige

Ni har läst det och hört det sägas. Sverige var ett enda jävla DDR, där det inte gick att handla på söndagarna, där det bara fanns två TV-kanaler och vad det nu var. Statliga apotek, kanske. Jag tror det var Filip och Fredrik som lanserade begreppet. Nånting om att staten var stark och stor. Senare har det plockats upp av borgeliga "liberala" debattörer, som mot bättre vetande räknar in Sveriges relativt restriktiva alkoholpolitik i begreppet. Jag vet ju för min del inte hur alla hade det överallt. Men att det land jag växte upp i inte ens är i närheten av något DDR, kan jag intyga, eftersom jag faktiskt varit i DDR. Jag minns murar och taggtråd, jag kan berätta om tvåtaktsbilar och folk som såg sig oroligt omkring. Och om svartväxling och cigaretter som smakade skit. Det Sverige jag minns från min uppväxt var snarast ett KD-Sverige. Det var långt ifrån ett Sverige där staten tittade in i varje vrå av privatlivet. Familjen var guld värd och man skulle inte lägga sig i. Hellre än att avslöja blottorna i kärnfamiljsidyllen målade man över. Och teg. En grannfru knaprade piller och en grannpojke hade egentligen en annan pappa, det visste alla utom han själv. De få som skilde sig var parias som uteslöts ur gemenskapen, för varje singelkvinna kunde leda familjefäderna i frestelse och det ville man ju inte riskera. Gull-Britt skiljde sig från sin man, började jobba på bibblan och blev till och med politiskt aktiv. Det sågs inte med blida ögon. Vem trodde hon att hon var? Homofiler, jo dom kallades ju så, skulle vi barn passa oss för, för alla visste att de satte en särskild ära i att förföra unga pojkar. Det visste man ju. Och judar höll ihop och var smarta med pengar, det måste man medge. Och sålde kläder på andra Långgatan och i Katz stora affär på Kungstorget. Och alla deras pengar gick till Israel. Finnar söp och jobbade på Volvo. Och slog sina kärringar, men sånt skulle man som sagt inte lägga sig i, det var väl något de hade i blodet. Det fick de reda upp själva. Och jugoslaver luktade vitlök och jobbade även de på Volvo. Men i folkhemmet hade vi det bra. Vi grillade korv och pappa tände en cigg så fort vi steg i bilen. Bilbälten var för idioter, det var lika puckat som att köra moped med hjälm. Staten skulle fan inte lägga sig i. Vi fick lära oss att umgås med spriten på ett vettigt sätt. Den enda som söp ihjäl sig på min högstadieskola var Esa, men så var han ju finne också. De andra begick både den ena och andra sortens debut på fyllan. En tjej blev våldtagen av storebrorsan till sin förälskelse, men så var hon ju full också. Hennes föräldrar kunde väl för fan sett till så hon höll sig hemma. En kille sköt sig i huvudet med ett jaktgevär, 14 år gammal, också det på fyllan. Vapenskåp är så jävla DDR. Alkoholpolitiken var förjävla restriktiv. Låt folk ta ansvar själva, ba. Ja, det var köksbordsdemokrati som gällde och ingen jävla kvotering. Staten ingrep inte i familjernas inre liv. Kvinnorna stod vid spisen och hade inga pengar att dra åt helvete för, om kroppen så lyste av blåmärken. Jag växte upp i ett Sverige som trodde på familjen. Det var inget vidare.