Inte som alla andra morfäder

Han var inte som andra morfäder, Janne. Hans liv pendlade mellan cigarrer i rollsroycer och att nästan sova på gatan, det var så långt från det skötsamma arbetaridealet man kunde komma och följaktligen kom han att lämna sextiotalets knegarmalmö för friare vyer. Om han bara fick tillfälle att berätta, så han hade hur många historier som helst på lut, om Beatles i Hamburg, om Stones och Cash och alla andra. Han var inte som andra, men likafullt mina stora barns morfar. Hans drag lever vidare i dem, särskilt i äldste sonen. Jag minns vårt första möte väldigt starkt och tydligt. Det var sommaren 1988, Stock/Aitken/Watermans låtar toppade listorna och det var varmt. Han mötte oss på Heathrow och körde oss till Ealing där han bodde och vi drack champagne i trädgården. Det var en dag full av starka känslor och tårar, men det var lycka, för det var återseende. Alla kunde andas ut. Det var på plats. Min dotter, som var ett år, förundrades över alla sköldpaddor som kröp omkring och i garaget låg alla bilder i en kartong, de som nu blivit böcker, planscher och tröjmotiv. Han var yngre då än jag är nu och morfar. Som pappa hade han inte varit allerstädes närvarande precis. Det finns fortfarande frågetecken kring somligt där, men ingen som kan ge vettiga svar finns kvar att fråga. Hade det varit nu och inte på sextiotalet som han blivit pappa, så hade saker säkert sett annorlunda ut. Kärnfamiljsnormen låg som våt filt över oss på den tiden och allt skulle se bra ut. Det var låga tak i välfärdslandet. Jante regerade tillsammans med Tage Erlander och Lennart Hyland. Men gjort är gjort och det är historia. Nu drog han sitt sista andetag igår och det är konstigt att man aldrig mer ska se honom dra runt på stan med sitt långa hår. Må han vila i frid.