30 juni 2014

Inget gratisdrickande för politiker

Sydsvenskan skriver om den motion jag skrev 1997 om att vi politiker inte ska dricka alkohol för medborgarnas pengar. När motionen togs upp i kommunfullmäktige fnissade kommunstyrelsens föredragande Kjell-Arne Landgren och möttes av än mer fniss från moderaterna. Det fanns en blocköverskridande samsyn om det riktiga i att kröka för skattemedel. När det var dags för votering var det bara jag och en till som röstade för. Fnissandet fortsatte. Men alkohol är inte så kul. Det skördar liv, det vållar skada och misär. tusentals kvinnor och barn sitter varje dag och ber til gud att mannen/pappan ska vara nykter just idag. Inga postiva effekter i världen väger upp det och om någon ändå vill använda drogen, så får det vara på egen bekostnad. De enda verksamma medlen mot alkohol är att minska tillgängligheten och höja priset. Att en arbetsgivare eller uppdragsgivare här har ett ansvar för att sätta ribbor och normer är ofrånkomligt. Allt det där verkar jag ha fattat 1997, trots att det skulle dröja 10 år innan jag slutade dricka; på något sätt hade jag genomskådat mitt och andras missbruk. För jag var och är ju långt ifrån ensam politiker med alkoholproblem. Ytterligare någa riskbrukar och sen är vi ju några som skulle kunna återfalla om det ville sig illa. Det är ju också rimligt att politiker som predikar återhållsamhet med allmänna medel lever efter sin devis.

28 juni 2014

Carl Philip, Sofia och skotten i Sarajevo

E Pang pang. Trots att bilen svängde in på fel gata, så sköts ärkehertigen Franz Ferdinand och hans gravida hustru av en serbisk nationalist, som det brukar heta. Det brukar också heta att det var upptakten till det första världskriget. Om det vet vi inte så mycket, i varje fall inte jag. Kanske hade det blivit krig ändå. Vi levde i ett sagoeuropa där kungligheter med lustiga namn levde i törnrosaslott och gifte sig med sina kusiner tills alla blev blödarsjuka. För de flesta av undersåtarna var livet snarast som en ond dröm och de som inte kunde emigrera drog in till stan för att sälja sin arbetskraft, när de tröttnat på att få spö av husbonden. Dagens kungligheter i Europa har ingen makt och färdas knappast i öppna bilar genom balkanska metropoler. Nu står de på gräsmattor och hummar konstigheter om frierier och kärlek och låter sig förlovas med dokusåpastjärnor. Man har blivit harmlösa pajasar som folk skrattar åt i smyg. Troligen fyller de samtidigt någon sorts glamourfunktion hos stressade människor som inte riktigt pallar med sina enkla små liv. Nationalismens gift fortsätter ändå att skörda liv (trots EU) och den välsignade urbaniseringen minskar risken för inavel och blödarsjuka. Och att vara utvikningsbrud och dokusåpaskådis är troligen goda meriter för en blivande prinsessa.

27 juni 2014

Gårdsförsäljning på Möllan

I morgon sticker jag, Sara och svärfar ut på en biltur till Smygehuk, Ales stenar, lunch i Skillinge och promme på Stenshuvud. Ni vet, den där rundan man alltid tar med besökare i Skåne. Några böljande sädesfält och det blåa havet. Ingen raps längre, för vi närmar oss juli. Åh, livet. The glory av att leva i detta vackra landskap. Några gårdar kommer att ligga som målningar i vår väg och trötta bönder kommer att titta på oss från sina stallbackar. Njuta av landskapet hinner de väl knappast. Vi som valt att leva i städer förstår inte heller hur det är där ute. Åtminstone får vi hela tiden höra det. Ni fattar inte. En lösning som presenteras på landsbygdens försörjningsproblem är gårdsförsäljning av lokalt producerad alkohol. Det så framgångsrika alkoholmonopolet ska alltså brytas för att landsbygden ska kunna leva utan bidrag och för att urbaniseringen ska begränsas. Fylleturism är alltså svaret på frågan.
Jag håller inte riktigt med. Förvisso är jag både nykterist och glädjedödare. Men om droger är en framtidsbransch, så borde fler än jag vara bekymrade. Och om det nu är en framtidsbransch och bra lösning på Österlen, så är det svårt att argumentera mot gårdsförsäljning här på Möllan. Det kan väl puttra damejeanner både här och där. Malmö har hög arbetslöshet. Vi kan behöva lite nya entreprenörer. Vår lilla hårt skuldsatta brf kanske kan få dispens och odla jazztobak i pallkragar på gården och sen sälja dessa örter till glada förbipasserande. Det skulle i ett slag göra oss ekonomiskt oberoende. Efterfrågan finns, det märker alla som rör sig i området. När man väl börjat tulla på den restriktiva drogpolitiken är det bara fantasin som sätter gränser.

26 juni 2014

Jag slängde ett inlägg

Åh, vikten av att uttrycka sig tydligt och väga sina ord på guldvåg. Det är inte alltid min bästa gren. Och mediet är så platt, så snabbt och det vi kan se i varandras ögonvrår eller leende, kan vi inte läsa innantill i ord i en blogg. Så jag tryckte på papperskorgssymbolen.
Slängt.

25 juni 2014

Jag spelar i ett band

Får ständigt frågan om hur det går att samarbeta med sossar och vänsterpartister och i partiet som jag är med i, men då och då kritiserar. Och jag säger som det är: jag spelar i ett band. Vi kommer överens. Ibland även med människor man ser sig långt ifrån i retoriken. Förändrar världen är inget man gör ensam i sin soffa.
Ibland svider det såklart när jag får gå med på extranummer som jag aldrig skulle satt på min setlist på eget initiativ, men allra oftast ger vi och tar mjukt och fint till vi satt repertoaren. Och efter det gäller lojalitet ut i fingerspetsarna.
Beslut man varit med om att ta fram kan man inte kritisera mot i efterhand, då tappar man förtroendet, då är man opålitlig. Det kan gå en tid och man kan ångra ett val, men man måste våga släppa taget och falla i andras famnar och finnas där.som stöd när det blåser. Politik är sällan fagra tal i plenum. Oftare är det handlingar som ska läsas och ord som ska granskas på väg mot förverkligandet av visionerna. Regeringsduglig är man när man vågar försvara obekväma och trista saker och peppar andra mer än man för fram sina egna små tankar. Så här i bloggen kan ni läsa skarpa formuleringar, lösa tankar och en och annan förflugen formulering, men aldrig rygghugg. Jag spelar i ett band. Jag får ett och annat solo, men mest ska mina harmonier vara en del av en större ljudbild.

23 juni 2014

Måsarna sket på Runebergs huvud

Så är vi hemma från Helsingfors. Senast jag var där gick jag runt och tittade på biografer och kyrkor med Johan Theorin en eftermiddag och gången innan satt jag på Domkyrkans trappa på Senatstorget och åt medhavd frukost. Det första brukar jag berätta för att jag har så få lassie-moments utanför politiken och det andra för att visa hur wild and crazy jag var när jag slutade nian och reste runt i Norden on my own. Tyvärr är väl sanningen att jag varken är särskilt wild eller starstruck. Jag är mer vem fan som helst, liksom. En man som njuter av sjungande finlandssvenska och älskar lakritsglass och yrkar bifall till att det i Finland alltid är nära till en god fika. Och medhavd frukost är väl inget konstigt och författare är som folk mest, får jag förmoda. Och det är gott nog. Jag passar barn och så yttrar jag mig om dispansansökningar från energiföretag som vill släppa ut kvävedioxid i luften ovanför Malmö. Det hade jag ingen aning om där i skarven mellan 70/80-tal. Man vet fan aldrig hur det ska bli. Tomorrow är dessutom en long time, så mycket kan hända än. Sällan med mening, oftast av tillfälligheter. Whatever. Jag är ingen större stjärna, alltså. Och Helsingfors med Sara var ju tusen bättre än de där andra gångerna. Vi behöver inte visa upp oss. Vi gick på gatorna som vanligt folk. Midsommareldarna regnade bort och vi gick till hotellet istället för att ta en båt till den traditionella festen ute på ön. Regndropparna smattrade mot rutan och Finlands vita flagg med blåa korset på for på flaggstången tvärs över gatan. Såg inte en enda kändis, trots att Maria Wetterstrand bor i närheten. Och frukosten intogs i matsalen. Jag kan sörja att min kropp inte är så ung och snygg längre, men det vägs fanemig upp dubbelt av att allt annat blivit så mycket mer avslappnat. Och måsarna sket på Runebergs huvud där på esplanaden och spårvagnarna rullade gröna och vackra med finnar och finskor i rörelse. Långt borta hördes någon som spelade popdängor på dragspel. Det är som det är.

19 juni 2014

1994

Vikarien säger att hon är född 1994. Herrejävlar, tänker jag. Är det så längesen att folk som föddes då är vuxna? Det är svårt att ta in. Men så är det alltså. Det är 20 år sedan straffarna i solen och 20 år sedan jag gjorde den där resan, som förändrade mig mer än någon annan. Inte omedelbart, men över tid.
Den 21 juni 1994 satte jag fötterna på det heliga landets mark. Det var hett och fuktigt och de blåvita flaggorna med davidsstjärnor i mitten slokade och soldaterna gäspade och svettades, men deras M-16 blänkte ändå i solen.
Redan samma kväll satt jag nere på stranden i Tel Aviv och försökte skruva in Voice of peace på min walkmanradio, men de hade slutat sända året innan. Det behövdes inte längre, för en vind från Oslo i norr hade äntligen blåst in hopp i den krigströtta trakten. Det var nu det skulle hända. Jag reste runt i röda bussar och slitna tåg såg mig om i landet och ena dagen kunde man vandra upp för Oljeberget och nästa dag kunde man dricka kaffe i Nasaret. Man vandrade i bibeln. Jag tog mig till Jerusalem och sov på ett hostel under en palestinsk flagga. Och bussen till Bethlehem kvarhölls en halvtimme strax söder om Rachel's tomb och några killar leddes ut av soldater. Allt var inte hunky dory, trots allt. I Eilat drack jag med en kille som varit soldat i Gaza och skjutit en jämnårig mitt på gatan. Det var han eller jag, som det heter. Under palestinskt styre skulle ingen jude våga vistas där, förutspådde han.
Det var sommaren när jag såg nyanser, men aldrig mötte kärleken. Sommaren då glada israeler klappade om mig när Sverige vann över Saudiarabien i fotboll.
Och jag snackade med människor som bara ville leva i fred och sköta sitt. Än fanns överlevande från lägren som drog ut solstolar i vattnet utanför Tel Avivs skyline och satt och njöt i nuet i sitt eget land. Här skulle ingen kalla dem avskum och judesvin. I kartonger staplade på partikansliet i Malmö låg vita valsedlar med mitt namn överst och jag kom hem omtumlad och förändrad och gjorde det jag skulle. Det är kvar hos mig ännu. Och kärleken skulle komma, men freden dog i självmordsbomber och med en mördad premiärminister. Men framtiden kräver av oss att vi är optimister och inget kommer av inget.

15 juni 2014

Men just idag är jag stark

Igår var en sån dag som jag drömmer om. Alla utom hon som bor i Stockholm var här och vi åt och drack gott och gick till och med och spelade minigolf, men då ville inte mellanbror vara med, för han vill inte längre vara med på sånt, fast han var där ändå. Nu är det söndagsmorgon och alla utom jag sover, det sovs i fyra av fem rum och jag kör godmorgon världen i lurar istället. Ikväll och i morgon bitti sticker dom allihop och lämnar mig med saknad i mer än fyra veckor, för nu är det. semestertid och då är det så. Och jag och Sara ska gå långa promenader och ta hand om varandra (för det behövs också, såklart ) och en helg i Helsingfors och så kommer svärfar en sväng, så nog ska det hända saker.
Men ändå får jag vänja mig vid att jag inte vänjer mig vid att inte ha barnen hos mig. Det var över 20 år sedan jag första gången blev skilsmässoförälder och skulle jag blivit sådär happy happy över ständiga förhandlingar med ex och barnlösa veckor som Sveland skriver, så skulle det ha varit längesen nu. Man får stå för alla konsekvenser av sina val. Jag valde att skaffa barn med fel kvinnor och priset för det är saknad efter barnen. Jag kan aldrig vara sådär glad över det, utan samvetet är för evigt ömt och känslan av att ha skadat de man är satta att älska kommer man inte undan.
Men just idag är jag stark. Alla utom den äldsta är här. Å andra sidan turnerade hon och jag Belins gator hela förra helgen. Hur man än vänder sig så blir det både fel och rätt. Hur jag än gör så saknas det något. Det är väl det som är livet och kampen. Och jämfört med att aldrig få träffa sina barn eller att inte ens ha en partner är det ju inte så farligt. Det är ju bara fyra veckor. Så.

14 juni 2014

Vänstern driver mig i famnen på högern

Ända sen typ 1978 har jag betraktat mig som vänster. Vänster på det viset att jag både ser lokala och globala orättvisor och vill göra något åt dem. Med tiden blev jag däremot mer pragmatisk; slagorden tystnade och socialismen fungerar ingenstans. Bättre då med en reformerad kapitalism med grön udd. Och öppna gränser i väntan på att de kan suddas ut. Egentligen borde jag vara polare och bundis med alla vänstersnubbar och -brudar som syns och hörs överallt. Vi borde sitta på Möllans alla fik och lyssna på gammal progg och konspirera.
Men så är det inte. Det finns en fyrkantighet och en självgod my way or the highway-attityd hos stora delar av vänstern som snarast hotar att driva mig i famnen på högern. Man försvarar eller förklarar bort förortsgangsters och islamister och vägrar att ta in att feminism inte nödvändigtvis är liktydigt med socialism. Och allt detta vithetssnack som verkar ha spårat ut alldeles. Det silas mygg och sväljs kameler. Spyor och näthat från vänster är bara befogad kritik, heter det.
När vi gröna försöker gräva där vi står och förändra världen så får vi höra att vi sålt ut och att det vore bättre att stå utanför grindarna med plakat och skrika.
Hos liberalerna finns i alla fall en debatt, även om deras tilltro till individen är väl naiv. Men liberal blir jag ändå aldrig. Mitt hopp står till att vänstern ska mogna. Att man ska ta in de arbetarideal man så ivrigt säger sig förespråka, där
handslag gäller och där man ser varandra i ögonen och är ärlig. Och emellanåt medger att man haft fel.

12 juni 2014

Mitt eget jävla nordiska forum

Jag springer ut och lyssnar på en p3-dokumentär om Christiania. Det får bli mitt egna nordiska forum. Feminism är ju det jag sysslar med hela dagarna i mitt arbete i praktisk vardaglig handling, så jag kan vila från ryggdunkandet just ikväll. Löpningen går åt skogen. Mina luftrör verkar ha pajat helt. Inte konstigt när man bor på stan skitigaste gata. Nox påverkar oss, bilpendlarnas frihet går ut över min hälsa. Om det har jag skrivit massor här i bloggen. Om mitt jobb skriver jag mindre och mindre, men rättegången mot dagispedofilen i Högsby skapar ringar på vattnet som når ända hit till Malmö, så det känns oundvikligt. Jag kommer inte undan. Men jag vägrar att vara en representant för män i förskolan. Jag har ingen lust att särbehandlas åt något håll. Men det spelar ingen roll vad jag vill, jag blir ändå en symbol. I Sveriges största tidning, sunkblaskan Aftonbladet ifrågasätts om män alls ska lockas att arbeta i förskolan. Skräptidningen kunde liksom inte låta bli att hugga på den kroken. Tanken att män som frivilligt väljer att jobba med barn har suspekta agendor ligger och puttrar i nere i folkdjupet och frågan var väl bara vem som först skulle exploatera det. Jag kan inte annat än att sucka åt saken.  Christianiadokun tar slut och jagsläpar mig hem genomsvettig och dödstrött. Mitt eget nordiska forum är över.

07 juni 2014

Berlin IRL

Wilhelmstrasse hette tidigare något kommunistiskt och ännu tidigare Wilhelmstrasse. Så är det här. Die Geschischte ist immer da. Saker och platser får nya namn. Och stället vi bor på som ligger typ mittemot platsen för Hitlers gamla rikskansli är ett plattenbauhus från 80-talet och man kan tänka sig att en partipamp bodde här, nästan på gångavstånd från maktens boningar. Kanske satt han där jag sitter nu och bet på naglarna hösten 1989 och fick volvon framkörd när det vankades krismöte hemma hos Eric H ute i Wandlitz.
Ja, det är alltid solid historisk mark man trampar i denna stan och man blir trots allt lite mätt på minnesmärken och kommersen. Och det skojas om DDR, men aldrig om nazismen. Dottern säger klokt att det kan bero på att kommunismen garanterat är död och begraven, medan antisemitism och annan rasism är still going wrong runt om i världen. Ingen föreslår att muren ska byggas upp igen.
Men här och nu i Berlin lever och andas folk. Så vi gör som dom och hänger runt i nuet i tropikhettan. Marknader, ett karnevalståg och kebab i Kreuzberg, Neukölln och däremellan Kreuzkölln. På kvällen blir det Prenzlauer, men det är gentrifierat till oigenkännlighet.
Det blir en skön dag med närvaro irl som kräver vätska och en dusch även på kvällen. Nu slår det i dörrar här i huset och röster hörs. Kanske är det Eric H och grabbarna som går igen som i en zombiefilm.

05 juni 2014

Och Mighty Max slog som ingen före honom


Det skulle bli en het sommar. Alla längtade någon annanstans, vill jag minnas. Senare på hösten skulle Ronald Reagan väljas om för fyra nya år av kapprustning och ekonomisk misär. Den jovialiske Mondale skulle inte ha en chans. Jag började lite lojt packa min blåa ryggsäck för sommarens tågluffning. Jag skulle till Lissabon och en sväng till Venedig via Granada. Det var så vi reste.då. Nätter på.heta tåg med öppna fönster och vinden som svepte in från olivlundar och medelhav.
Det gick murar och taggtråd genom Europa och missilerna riktades mot mina ännu ofödda barn, men ville man så lämnade man Köpenhamn på kvällen och kom fram till Paris på morgonen.
Just när jag plockade fram min sovsäck ur garderobens gömmor hörde jag den på.radion. Låten som gav namn åt.skivan.som skulle komma att illustrera hela sommaren. Mighty Max slog så hårt så man trodde att stockar och skinn skulle spricka. Och Bruce sjöng sin version av den berättelse som Ron Kovic skrivit ner i sin brutala bok.
Ronald Reagan hånlog åt den där snubben från New Jersey och vänstern fattade ingenting, för USA skulle man.ju hata. Men Max Weinberg trummade varken för den ena eller andra extremen. Han trummade för dom där som inte riktigt visste var dom skulle.ta vägen. För snubbar i en gammal dodge på väg ner till Darlington County och för mig som packade en ryggsäck. Alla hade vi.våra.skäl att lyssna. Jag var ung, men desillusionerad av en vänster som bara var gammal och trött. Vart skulle jag ta vägen med mitt engagemang? Ännu visste jag inte. Men än stod sommaren i sin linda, än hade inte syrenerna blommat ut. Och det var den femte juni 1984 och Mighty Max slog hårdare och bättre än någonsin. Som ingen före honom och ingen efter.

04 juni 2014

Odling och tillväxt

Mina fingrar är inte gröna. Bönorna.som.jag och förskolebarnen mödosamt planterat dog ganska omgående. Kanske vattnade jag för mycket. Eller för lite, ingen vet. Så jag går en odlingskurs ute.i Torup för att lära mig mer. Druvor trivs till exempel på en het södervägg. Goda blir dom visst också. Trädgårdsfolk är ofta filosofiska och stillsamma personer.
Dom kan det där med tillväxt, tänker jag.
Jag tror inte dom skulle sitta på twitter och hacka på det.enda parti som vågar fråga om.tillväxt har ett egenvärde. "Det beror väl på vad man vill skörda", skulle nog min kloke kursledare svara. Det finns ingen större anledning att odla för växandets egen skull. Frågorna om tillväxtens innehåll och gränser är väl värd att ställas. Kan.man inte få annat än hån till svar så indikerar det törhända att.man ställt en.bra fråga under.luppen. Sjölv vill jag odla sånt som går att äta och kanske några ängsblommor för att de är vackra och så lite fjärilsvänlga blomster.
För magen och ögonen och för resten av det ekologiska systemet.