Så är vi hemma från Helsingfors. Senast jag var där gick jag runt och tittade på biografer och kyrkor med Johan Theorin en eftermiddag och gången innan satt jag på Domkyrkans trappa på Senatstorget och åt medhavd frukost. Det första brukar jag berätta för att jag har så få lassie-moments utanför politiken och det andra för att visa hur wild and crazy jag var när jag slutade nian och reste runt i Norden on my own. Tyvärr är väl sanningen att jag varken är särskilt wild eller starstruck. Jag är mer vem fan som helst, liksom. En man som njuter av sjungande finlandssvenska och älskar lakritsglass och yrkar bifall till att det i Finland alltid är nära till en god fika. Och medhavd frukost är väl inget konstigt och författare är som folk mest, får jag förmoda. Och det är gott nog. Jag passar barn och så yttrar jag mig om dispansansökningar från energiföretag som vill släppa ut kvävedioxid i luften ovanför Malmö. Det hade jag ingen aning om där i skarven mellan 70/80-tal. Man vet fan aldrig hur det ska bli. Tomorrow är dessutom en long time, så mycket kan hända än. Sällan med mening, oftast av tillfälligheter. Whatever. Jag är ingen större stjärna, alltså. Och Helsingfors med Sara var ju tusen bättre än de där andra gångerna. Vi behöver inte visa upp oss. Vi gick på gatorna som vanligt folk. Midsommareldarna regnade bort och vi gick till hotellet istället för att ta en båt till den traditionella festen ute på ön. Regndropparna smattrade mot rutan och Finlands vita flagg med blåa korset på for på flaggstången tvärs över gatan. Såg inte en enda kändis, trots att Maria Wetterstrand bor i närheten. Och frukosten intogs i matsalen. Jag kan sörja att min kropp inte är så ung och snygg längre, men det vägs fanemig upp dubbelt av att allt annat blivit så mycket mer avslappnat. Och måsarna sket på Runebergs huvud där på esplanaden och spårvagnarna rullade gröna och vackra med finnar och finskor i rörelse. Långt borta hördes någon som spelade popdängor på dragspel. Det är som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar