Vänstern driver mig i famnen på högern

Ända sen typ 1978 har jag betraktat mig som vänster. Vänster på det viset att jag både ser lokala och globala orättvisor och vill göra något åt dem. Med tiden blev jag däremot mer pragmatisk; slagorden tystnade och socialismen fungerar ingenstans. Bättre då med en reformerad kapitalism med grön udd. Och öppna gränser i väntan på att de kan suddas ut. Egentligen borde jag vara polare och bundis med alla vänstersnubbar och -brudar som syns och hörs överallt. Vi borde sitta på Möllans alla fik och lyssna på gammal progg och konspirera.
Men så är det inte. Det finns en fyrkantighet och en självgod my way or the highway-attityd hos stora delar av vänstern som snarast hotar att driva mig i famnen på högern. Man försvarar eller förklarar bort förortsgangsters och islamister och vägrar att ta in att feminism inte nödvändigtvis är liktydigt med socialism. Och allt detta vithetssnack som verkar ha spårat ut alldeles. Det silas mygg och sväljs kameler. Spyor och näthat från vänster är bara befogad kritik, heter det.
När vi gröna försöker gräva där vi står och förändra världen så får vi höra att vi sålt ut och att det vore bättre att stå utanför grindarna med plakat och skrika.
Hos liberalerna finns i alla fall en debatt, även om deras tilltro till individen är väl naiv. Men liberal blir jag ändå aldrig. Mitt hopp står till att vänstern ska mogna. Att man ska ta in de arbetarideal man så ivrigt säger sig förespråka, där
handslag gäller och där man ser varandra i ögonen och är ärlig. Och emellanåt medger att man haft fel.