Inget gratisdrickande för politiker

Sydsvenskan skriver om den motion jag skrev 1997 om att vi politiker inte ska dricka alkohol för medborgarnas pengar. När motionen togs upp i kommunfullmäktige fnissade kommunstyrelsens föredragande Kjell-Arne Landgren och möttes av än mer fniss från moderaterna. Det fanns en blocköverskridande samsyn om det riktiga i att kröka för skattemedel. När det var dags för votering var det bara jag och en till som röstade för. Fnissandet fortsatte. Men alkohol är inte så kul. Det skördar liv, det vållar skada och misär. tusentals kvinnor och barn sitter varje dag och ber til gud att mannen/pappan ska vara nykter just idag. Inga postiva effekter i världen väger upp det och om någon ändå vill använda drogen, så får det vara på egen bekostnad. De enda verksamma medlen mot alkohol är att minska tillgängligheten och höja priset. Att en arbetsgivare eller uppdragsgivare här har ett ansvar för att sätta ribbor och normer är ofrånkomligt. Allt det där verkar jag ha fattat 1997, trots att det skulle dröja 10 år innan jag slutade dricka; på något sätt hade jag genomskådat mitt och andras missbruk. För jag var och är ju långt ifrån ensam politiker med alkoholproblem. Ytterligare någa riskbrukar och sen är vi ju några som skulle kunna återfalla om det ville sig illa. Det är ju också rimligt att politiker som predikar återhållsamhet med allmänna medel lever efter sin devis.