1994

Vikarien säger att hon är född 1994. Herrejävlar, tänker jag. Är det så längesen att folk som föddes då är vuxna? Det är svårt att ta in. Men så är det alltså. Det är 20 år sedan straffarna i solen och 20 år sedan jag gjorde den där resan, som förändrade mig mer än någon annan. Inte omedelbart, men över tid.
Den 21 juni 1994 satte jag fötterna på det heliga landets mark. Det var hett och fuktigt och de blåvita flaggorna med davidsstjärnor i mitten slokade och soldaterna gäspade och svettades, men deras M-16 blänkte ändå i solen.
Redan samma kväll satt jag nere på stranden i Tel Aviv och försökte skruva in Voice of peace på min walkmanradio, men de hade slutat sända året innan. Det behövdes inte längre, för en vind från Oslo i norr hade äntligen blåst in hopp i den krigströtta trakten. Det var nu det skulle hända. Jag reste runt i röda bussar och slitna tåg såg mig om i landet och ena dagen kunde man vandra upp för Oljeberget och nästa dag kunde man dricka kaffe i Nasaret. Man vandrade i bibeln. Jag tog mig till Jerusalem och sov på ett hostel under en palestinsk flagga. Och bussen till Bethlehem kvarhölls en halvtimme strax söder om Rachel's tomb och några killar leddes ut av soldater. Allt var inte hunky dory, trots allt. I Eilat drack jag med en kille som varit soldat i Gaza och skjutit en jämnårig mitt på gatan. Det var han eller jag, som det heter. Under palestinskt styre skulle ingen jude våga vistas där, förutspådde han.
Det var sommaren när jag såg nyanser, men aldrig mötte kärleken. Sommaren då glada israeler klappade om mig när Sverige vann över Saudiarabien i fotboll.
Och jag snackade med människor som bara ville leva i fred och sköta sitt. Än fanns överlevande från lägren som drog ut solstolar i vattnet utanför Tel Avivs skyline och satt och njöt i nuet i sitt eget land. Här skulle ingen kalla dem avskum och judesvin. I kartonger staplade på partikansliet i Malmö låg vita valsedlar med mitt namn överst och jag kom hem omtumlad och förändrad och gjorde det jag skulle. Det är kvar hos mig ännu. Och kärleken skulle komma, men freden dog i självmordsbomber och med en mördad premiärminister. Men framtiden kräver av oss att vi är optimister och inget kommer av inget.