Men just idag är jag stark

Igår var en sån dag som jag drömmer om. Alla utom hon som bor i Stockholm var här och vi åt och drack gott och gick till och med och spelade minigolf, men då ville inte mellanbror vara med, för han vill inte längre vara med på sånt, fast han var där ändå. Nu är det söndagsmorgon och alla utom jag sover, det sovs i fyra av fem rum och jag kör godmorgon världen i lurar istället. Ikväll och i morgon bitti sticker dom allihop och lämnar mig med saknad i mer än fyra veckor, för nu är det. semestertid och då är det så. Och jag och Sara ska gå långa promenader och ta hand om varandra (för det behövs också, såklart ) och en helg i Helsingfors och så kommer svärfar en sväng, så nog ska det hända saker.
Men ändå får jag vänja mig vid att jag inte vänjer mig vid att inte ha barnen hos mig. Det var över 20 år sedan jag första gången blev skilsmässoförälder och skulle jag blivit sådär happy happy över ständiga förhandlingar med ex och barnlösa veckor som Sveland skriver, så skulle det ha varit längesen nu. Man får stå för alla konsekvenser av sina val. Jag valde att skaffa barn med fel kvinnor och priset för det är saknad efter barnen. Jag kan aldrig vara sådär glad över det, utan samvetet är för evigt ömt och känslan av att ha skadat de man är satta att älska kommer man inte undan.
Men just idag är jag stark. Alla utom den äldsta är här. Å andra sidan turnerade hon och jag Belins gator hela förra helgen. Hur man än vänder sig så blir det både fel och rätt. Hur jag än gör så saknas det något. Det är väl det som är livet och kampen. Och jämfört med att aldrig få träffa sina barn eller att inte ens ha en partner är det ju inte så farligt. Det är ju bara fyra veckor. Så.