Och Mighty Max slog som ingen före honom

Det skulle bli en het sommar. Alla längtade någon annanstans, vill jag minnas. Senare på hösten skulle Ronald Reagan väljas om för fyra nya år av kapprustning och ekonomisk misär. Den jovialiske Mondale skulle inte ha en chans. Jag började lite lojt packa min blåa ryggsäck för sommarens tågluffning. Jag skulle till Lissabon och en sväng till Venedig via Granada. Det var så vi reste.då. Nätter på.heta tåg med öppna fönster och vinden som svepte in från olivlundar och medelhav.
Det gick murar och taggtråd genom Europa och missilerna riktades mot mina ännu ofödda barn, men ville man så lämnade man Köpenhamn på kvällen och kom fram till Paris på morgonen.
Just när jag plockade fram min sovsäck ur garderobens gömmor hörde jag den på.radion. Låten som gav namn åt.skivan.som skulle komma att illustrera hela sommaren. Mighty Max slog så hårt så man trodde att stockar och skinn skulle spricka. Och Bruce sjöng sin version av den berättelse som Ron Kovic skrivit ner i sin brutala bok.
Ronald Reagan hånlog åt den där snubben från New Jersey och vänstern fattade ingenting, för USA skulle man.ju hata. Men Max Weinberg trummade varken för den ena eller andra extremen. Han trummade för dom där som inte riktigt visste var dom skulle.ta vägen. För snubbar i en gammal dodge på väg ner till Darlington County och för mig som packade en ryggsäck. Alla hade vi.våra.skäl att lyssna. Jag var ung, men desillusionerad av en vänster som bara var gammal och trött. Vart skulle jag ta vägen med mitt engagemang? Ännu visste jag inte. Men än stod sommaren i sin linda, än hade inte syrenerna blommat ut. Och det var den femte juni 1984 och Mighty Max slog hårdare och bättre än någonsin. Som ingen före honom och ingen efter.