Parkbänken är aldrig långt borta

Jag springer förbi där ibland; platsen för min sista fylla, platsen där parkbänken stod där jag vaknade ensam och frusen en majnatt för snart sju år sedan. Själva bänken förefaller bortplockad och det pågår nåt arbete, för  Pildammsparken sover aldrig, Malmö är under ständig omreglering och omformulering i denna postmoderna tid.
Baginboxen satt skönt i min hand den eftermiddagen och jag hade inte den blekaste aning om vad som skulle hända, man kunde höra festens skratt långt ut på Carl Gustafs väg. Ibland kommer djävulen som en fredens man, som Dylan sjunger. Det började som en strimma hopp, dom en doft av självaste maj, men när jag vaknade var det bara med fragment av då i min kropp. Minnet valde bort allt och det enda jag hade var ett nödvändigt nyktert nu och så har det varit sedan dess. Jag har avlagt löftet och jag håller det. Det vore förfärande lätt att påstå att ingen kan fatta som inte gått i ens skor. Men det är en inställning som jag skyr, för solidaritet och empati finns. Det är trots allt ens värderingar och inställning till saker som är viktiga, inte bara vad man fötts som eller erfarit utan egen förskyllan eller på grund av usla val. Du är förlåten, så förlåt dig själv och lev ditt liv.
Här är inte jude eller grek, inte alkis eller nykterist, här är vi ett och samma. Den dagen jag tror mig veta mer eller känna bättre än min granne är jag förlorad. Inte ens de rörelser jag kallar mina är förmer. Klappa inte hemlösa och barn på huvudet och böj dig inte i respekt för titlar och positioner. Du är lika bra eller lika kass. Och parkbänken är aldrig långt borta. Att den skulle vara bortplockad är en illusion. Man kan inte förbjuda ondska, bara lära sig att leva med den.