Nej, jag är inte sjutton längre

Sjutton år skulle jag vara enligt testet. För säkerhets skull skrev man i resultatet att det skulle innebära att jag vore 33 år yngre, om jag nu glömt minus och plus under alla år som runnit under broarna sen jag gick i skolan. Det slog mig att man kanske kunde tänka att det är med ålder som med en del annat, att jag själv kan definiera min ålder utifrån hur jag känner mig eller så. Men sjutton känner jag mig inte som. Även om jag mer och mer fattar det där som hinduerna snackar snackar om med själen som kroppens fånge, så är det inte bara en förfallande kropp som är femtio. Hela jävla jag är medelålders och det är rätt okej. Det är ju så klokt att man kan bevara saker från ungdomen som är bra och slipa bort sånt som skavde och med stigande erfarenhet kan man vila i att det mesta reder upp sig i livet. Sen är ju minnet än falsk vän. Det är lätt att minnas det som passar, att allt var så enkelt och eller svårt beroende på hur det stämmer med det som kom sen.
Vurmen för ungdomen har jag aldrig riktigt begripit. Det är bättre att vara vuxen än att vara barn när det gäller allt utom framtidsutsikter. Rätt mycket är kört när man är femtio, man kommer troligen aldrig att åka i en öppen bil genom Paris med en varm vind i håret, som Marianne Faithfull sjöng.
När jag var sjutton år var Fälldin statsminister och jag drack öl och längtade efter den stora kärleken. Jag saknar varken det ena, andra eller tredje. Jag är inte sjutton. Bra det.