Skogen och sonen

Det gör mig gott att få omkring där i skogen, tänker jag. Den enda människa jag möter är en kvinna med en lös hund som sätter sig direkt på kommando. Kvinnan hälsar, för det gör man på landsbygden. Och jag tänker att min äldste son kanske hade mått bra av en paus från stadsbruset ett tag, men jag inser att det inte blir så. Han har betong i blodet och asfalt i själen. Han är ju som jag, men i en tid och på en plats där det på flera sätt är hårdare att inte vara strukturerad och utstakad. Vi som brusar upp, vi som provocerar, vi som inte förstår när vi får tillbaka med samma mynt, vi som målar in oss i hörn titt som tätt. Vi är inte lätta att ha att göra med, men jag kom ut med betyg på fickan och jobbmöjligheter i sinnet; mitt första jobb var bara ett telefonsamtal bort och min första lägenhet stod och väntade på mig. I skogen är det ont om stimuli och därför blir det bara en kort paus där och sen tillbaka till stan igen. Det kan inte vara på något annat sätt. Jag unnar min son trygghet och lycka, men jag står maktlös och kan inte ge honom det. Och ikväll har jag att välja på stängda fönster och outhärdlig värme eller öppna fönster och trafikbuller. Det blev det senare, det förstod ni säkert.