25 år som förälder

Jag vaknar först av alla i huset. Eller i huset vet jag såklart inte, jag bor ju i ett flerfamiljshus, så det kan säkert vara fler som är uppe. Men ingen annan i den stora lägenheten där jag bor i, allt som hörs är ljudet från kaffebruggaren. Ute på Bergsgatan är morgonens bullermatta fortfarande en stund borta. Det är alltså dags att fira 25 år som förälder och jag borde unna mig en tårta, dottern ska bli vederbörligt firad när hon kommer ner hit från Stockholm i nästa vecka. Sen ska hon och jag iväg på en mindre resa vad det lider. Jag har skrivit mycket om min dotter här i bloggen, men om själva föräldraskapet är inte så mycket att orda. Vi som fick barn tidigt i livet hann inte oja oss så mycket, man träffades och skaffade barn, det var varken mer eller mindre än så. Jag tar ansvar för det jag gjort, i rimlig mån, för barnen är i högsta grad egna individer som måste forma sina egna liv efter sina huvuden. Jag tror på skulden och jag tror på att reflektera, men också på att inse sina begränsningar. Det är så mycket jag vet nu, som jag inte ens anade den där majdagen 1987. Det är i sin ordning. Nu, kaffe och sen nuet och framtiden.