Barnfattigdom igen.

Så kom debatten om barnfattigdom tillbaka i regnet som följde på solskenet. Jag läser vad mitt parti skriver om saken, det är krav på nattomsorg och höjda bidrag. Men den som är satt att leva på bidrag är inte fri och det tänds inga stjärnor i ögonen inför utsikten att få ytterligare en skärva skattemedel i sin hand. Man vill leva av egna intjänade pengar. Och jag är gladare än familjer på bidrag som utan att lönearbeta omsätter långt mer än jag i driftskostnader varje månad. Således är det inte pengar saken nödvändigtvis handlar om, utan en känsla av sammanhang. Och den kan man inte fördela med hjälp av budgetdispsitioner. På fullmäktigegruppmötet i måndags berättade jag att min lön räcker till och att jag inte precis skulle strejka för mer pengar. Detta apropå Fridolins ständiga tal om högre löner för lärare. Av reaktionerna förstår jag att det är en något kontroversiell ståndpunkt. Man ska liksom gnälla över hur man har det materiellt. Att människan ofta också har ett eget val verkar också kontroversiellt. Den välmående radikala medelklassen inser inte heller det nedvärderande i att misstro människors förmåga att själva reda upp sina liv och stå för sina val. Fyra-fem barn är en tung försörjningsbörda för nästan alla. Väljer man att skaffa många barn, så väljer man ett liv med färre utsvävningar, det gäller för de flesta. Väljer man dessutom att mammans primära uppgift är att bära barn och fostra dem, så är det samma effekt. Man kan uttrycka det som att feminism och födelsekontroll inte är oviktigt i sammanhanget, men allra viktigast är att det man gör är medvetna val: att du hittar den stjärna du vill följa i världen. Och jag får fundera på varför frågan triggar mig så. Men fakta är: jag ställer inte upp på det ideologiska baslinjespelet, där man servar tunga tycka synd om-bollar och hugger på en regering som rimligen inte ansvarar för människors fria val. Kanske är det min evinnerliga ryggsäck av eget ansvar som spökar, den som jag var tvungen att plocka fram för att komma ur missbruk och depression. Inget vet, möjligen det. Att stjärnorna i människors ögon tänds av hoppet om att ett annat liv och en annan värld är möjlig, är hur som helst min fasta övertygelse. Att ljuset i tunneln bara förvandlas från en liten prick till bländande super trouper om du själv spänner på dig kängorna och börjar gå.