Parkbänken är aldrig långt borta

Jag bor i Malmös nöjeskvarter, men jag dricker inte alkohol längre. Och det jag ser och hör av drickandets konsekvenser i min hood för mig bara längre och längre bort från det. Man ser dom; det åldrade fyllot som stupar rakt ner i gatan och får hämtas med ambulans och man hör dom; de överförfriskade grabbarna som inte accepterar ett nej och som försvarar sin påklistrade manlighet med nävar och fötter. Det är sällan roligt att vara i krogmiljöer längre. Jag och sonen går och ser storbildsmatch och självklart går vi på restaurang och äter gott. Och i morgon är det alltså fem år sen jag köpte min sista bib, fem år sedan jag somnade på parkbänken, men den står kvar och är aldrig långt borta. Jag sprang förbi den så sent som idag. På behörigt avstånd, som ett ex man ser på andra sidan gatan och inte vet om man ska hälsa på eller inte.