Fattiga Frida och en bomb på femmans torg

Hela dagen på jobbet går jag och nynnar på "en bomb på femmans torg", Dlobobans undergångs gamla massaker på Jams "À bomb on Wardour street". Utan synlig anledning och begripliga samband, som så mycket annat i det här huvudet. För jag vill varken spränga sunkiga köpcentra i Göteborg eller fina gator i London. Inte det minsta. Däremot bar jag tänkt en del på fattiga Frida, som lyckats vara med i både radio, TV och tidningar med sin klagosång över livets jävlighet. Hon bor en bit härifrån, några tusen kronor kvadraten norr ut, om man så säger och lät en polare från radion göra en snyftis som hela mediasverige köpte. Sen sprack ballongen, men inte länge för nu är det de som avslöjade bostadsrätten (eller -felet) som är bovar och okänsliga nyliberaler. Sen kommer dottern hit, från sin betongförort i Stockholm, utan gymnasiebetyg, men glad som en lärka. Ingen pipsill som gnäller för att hon inte kan leva på sin hobby eller att hon får äta choklad och chips till middag. Dottern har en bit att gå till sina mål, men stackars Frida hon väntar på programledarjobb, hon. Så olika kan livet vara och jag får huvudvärk och ögonen går i kors. En bomb på femmans torg maler på där inne i skallen.