Miljöpartiet de fega?

Mitt snart 25-åriga förhållande med de gröna har varit en berg- och dalbana som alla förhållanden som jag försökt mig på. Och eftersom förhållanden måste bygga på ärlighet, så behöver jag vara lite kritisk just nu. Inte för att våra fina representanter, så långt från miljonprogrammen man kan komma, drevar mot Reinfeldt, inte heller att somliga tvingar mig att bära skämskudde för deras okunnighet om Israel, utan den här prövningen gäller en av våra största profilfrågor. Massbilismen. Karin Svensson Smith gjorde det självklara; hon sa att bilpendling självklart inte ska vara avdragsgillt i deklarationen. Bra. Jag vill inte betala klimatbovar, jag vill inte subventionera de som gör min cykelväg till jobbet otrygg, jag vill inte skattemässigt gynna utsläpp av NOx eller bullerstörningar. I en dag låg vår linje fast och radikal, sen kom pudeln. Nu meddelar partiledningen att de stackars bilpendlarna inte ska betala för sina utsläpp. Nu är budskapet att livsstilen i villaförorterna och i hillbilly country är okränkbar, ungefär som om Kockums skulle fortsatt göra båtar för att inte göra varvsarbetarna ledsna eller chokladfabriken bredvid mig fortsatt göra dumleklubbor istället för att bli ett modernt kulturhus. Ett tufft parti vågar säga att framtidens utmaningar kräver saker av oss alla. Karin var modig, vår ledning fegade ur. Bäst att jag promenerar till jobbet. Det så jävla många bilar här på min gata.