29 september 2011

Hold on tight

Hold on tight to your dream, sjunger ELO och det är ju väldigt lätt att häva ur sig. På riktigt får vi omvärdera och åter omvärdera om det vi sysslar med är värt något. Mitt jobb sliter ofantligt på mig, men guldkornen finns där i resultaten man når, en unge som äntligen lär sig cykla fast folk sa att det aldrig skulle gå, en annan unge som tycker att BOKHYLLAN var det finaste i min lägenhet. Sen får jag ju lyxen att ta hissen från det så kallade golvet till översta våningen där man ser långt bort, men kanske inte riktigt urskiljer detaljerna på marken. Hoppet mellan jobb och politik är stort och trots att politiken egentligen ska vara för såna som mig, folk med basen på jorden, så fungerar det inte så hundra. Jag blir liksom lite för otillräcklig på alla ställen. Men det är en ynnest ändå att få förändra världen, att se att saker jag drömt om jämsräldhet nu är Malmö stads officiella politik och att sånt som avfärdades som miljöflum för bara några år sedan nu hörs ur munnarna på sossar från bruksorter. Och visst klär jag mig i svid och finskor. Men de är second hand. Håll fast vid din dröm. Också när det trötthet och samvetskval förföljer dig.

26 september 2011

Rosa skor

Pojken som vi kan kalla Ahmed kommer till dagis med hårspänne och får syn på ett par rosa skor i tamburen. "Såna skor, mamma", säger han och mamma svarar att han såklart kan få ett par om det nu skulle göra honom glad. Mamma ler lite trött åt mitt håll. Hon inser att detta med färger på kläder och hårlängd och namn är bagateller i sammanhanget. Mer eller mindre skitsamma. De grundläggande frågorna om varje människas rätt att välja sitt liv handlar om helt andra saker. När pojkar och flickor fortfarande tilltalas olika i förskola och skola, när pappor bara tar ut en dryg femtedel av föräldraledigheten, när tjejer råkar falla från balkonger, när man blir särbehandlad inom socialtjänst, sjukvård och arbetsförmedling, så är rosapratet helt oviktigt. Ändå tar det plats. Ändå fylls debattsidor och bloggar med privata minnen och oväsentliga anektdoter. Och trots Ahmeds rosa skor kan jag nästan garantera att han kommer att växa upp i en fattigdom som de fina tjejerna i föräldraspalterna bara läst om i tidningen eller sett på TV. Och trots att han älskar att klä sig i fin klänning och dra barnvagnar kan jag nästan lova att han varken kommer att ta ut föräldraledighet eller ännu mindre bli dragqueen. Oavsett objektiva förutsättningar begränsar vi hans valmöjligheter. Det är vad det handlar om.

24 september 2011

Jävla mp och folkhemmets sönderfall

Skulle skriva ett gnälligt epos om en gemenskap som gått förlorat. Hur maskinerna är våra vänner så till den milda grad att familjsplittringen är total. Men så skriver företrädare för V en debattartikel i fiendens husorgan, så stlistiskt kass och så sakligt förvirrad att man måste göra nåt även där. V är tillbaka i sin roll som plakatviftande femprocentsparti i ytterfilen medan de gröna faktiskt förändrar världen. Vi som känner V från lokala samarbeten vet att de själva påfallande ofta kunde illustrera ordspråket radikala i retoriken, men sossar i praktiken. Men åter till hemmet och det trista i att vi hamnar i olika hörn med olika maskiner. Nån kollar Skavlan, nån spelar fotball managdr, nån läser Flygt och nån skjuter monster. Det är liksom Hylands folkhem som brakat samman och ersatts av en permanent individualistisk valfrihetsångest. Men vi äter i alla fall middag tillsammans och idag ska vi njuta av finfika på torget ihop med andra grönisar. På vägen dit kanske vi möter en somalisk kvinna som snart får hit en när och kär. Jävla mp, hur kunde ni göra så?

21 september 2011

Sonen, krogmomsen och SAAB-socialen

Det är en sån dag då jag har tvättid och då en domstol bestämmer att jag tills vidare ska försörja överbetalda bilbyggare i Trollhättan som inte lyckas skapa produkter som vi på marknaden vill ha. Bygg spårvagnar istället, ty det efterfrågas, i alla fall av oss i Malmö, kunde man säga, men männen in the land of free and wild vill förstås inte nedlåta sig till sånt. Nere på bergsgatans alla uteserveringar jublar folket åt den sänkta krogmomsen; det var verkligen det som den urbana medelklassen behövde i form av stimulansåtgärder. Men dagens nyhet är såklart inte någor av det, utan detta att det var 20 years ago today som den allra största brunögda ungen kom till jorden och lät mig få titeln far till en son med allt vad det kom att innebära. Sonen, som varit ett happyhappy skilsmässobarn så länge han minns är en person som låter världen veta att han finns och som fortfarande är storögt brunögd och vars liv är mer som en serie tillfälligheter på rad. Krogmomssänkningen kan han nog gilla, men SAAB-socialen är verklogen inget för honom heller.

20 september 2011

Partiet 30: aldrig nånsin din clown

Fast nuet är roligare än dået. Partiet är vaknare än någonsin och jag hänger kvar trots kriser och tvivel. Jag är lojal mot mitt partis ideer, ty den gröna vision om ett bättre samhälle som började formas där i Örebro för trettio år sedan är en lika starkt lysande stjärna som någonsin förr. Vi är äldre nu, men fortfafande ser vi på världen som om allt är möjligt, fast somligt tar lite tid. Mitt inträde i rörelsen kom när jag såg den radikala kraft som fanns i ifrågasättandet av den eviga tillväxtens välsignigneöse och den oerhörda frihetstörst och experimentlusta som den nya rörelsen bar med med sig. Och det är samma sak nu som då. När jag ser riksdagsdebatten om budgeten slås jag av den trötthet och det reprismalande som finns hos Anders Borg och hans fina spegelbild Tommy Waidelich. Så kommer Per Bolund upp. Snyggt klädd, en väl förpackad revolution som får intellekt att röra sig och en samhällsförändring att ta fart. Och ingen äger den gröna rörelsen, ingen kan be oss tiga eller uppträda till deras ära.

19 september 2011

Saras bil pajade igen

Saras bil pajade igen och denna gång tycks det vara för gott. Så hejdå bröllopsfesten vi skulle gå på om två helger och hejdå utflykten till Söderåsens nationalpark. Självklart kunde vi åka kollektivt till ställen i närheten och sen tagit taxi sista biten. Det kostar givetvis mindre än att ha bil i längden, men mer i det korta perspektivet. Men det kommer inte att ske, för det är ju så jävla krångligt. Har man bil är det bara att sätta i nyckeln och starta. Woopido. Vill du ha din frihet får du ta den. Eller snarare köpa den . Har man bensinkort så fattar man heller inte vad det verkligen kostar att köra och verkstadsbesöken glömmer man bort. Men å andra sidan innebär det en ohygglig skatteåterbäring att ha bil. Förutom bensinskatten, så får man tillbaka en hel del kommunalskatt när man kör bil, ty vi malmöbor kostar på bilisterna fina gator och rondeller och tvingas separera cykel- och gångtrafik. Att skaffa bil är dyrt, men man får valuta för skattepengarna om man gör det. Men den där friheten, den är skön. Vinden som sveper i håret och Springsteen som sjunger om hur han körde iväg en liten tur och sen aldrig kom tillbaks. Vi är glädjedödare, för att använda timbrospråk, för vi missunnar andra deras frihet. Och kollegor och andra förstår verkligen inte varför vi vill begränsa biltrafiken. Tradiga ni är. Och domedagsprofeter som bombastiskt predikar om de gemensamma resursernas ändlighet. Då vill man bara sätta i nyckeln, vrida om och dra iväg.

18 september 2011

De rätta kanalerna

Så får jag då kritik för att jag svarar på medias frågor och inte använder de rätta kanalerna. Och därtill ska tydligen andra människor ha utnyttjas för mina dunkla syften att synas ute bland allmänheten. Så kan man ju se det. Människor med förkärlek för jantelag påpekar ibland sånt där för mig och ibland får dom mig med på tåget. "jaja, inte ska väl en enkel barnpassare som jag öppna käften", kan jag tänka. Men det är för såna som mig som demokratin skapades. Dom där med kanaler och kontakter behöver ingen yttrandefrihet och dom med pengar klarar sig alltid. Så öppna käften ju just det jag ska. Jag ska, därför att jag kan och därför att jag har något att säga. Nu var ju den här sista grejen inte en fråga på liv och död, utan en ganska vardaglig, men ändå lite viktig sak. Och jag gillar talarstolar och jag gillar när mikrofoner sätts vid min mun. Det är ingen skam att synas, inget fel att vilja saker. Det är min förbannade skyldighet att gå utanför de rätta kanalerna.

15 september 2011

Gör matten själv

Blåst igen, major Björklund. Skyll dig själv. Mattelobbyn är stora vinnare, men frågan är till vilken nytta. Mer derivata och minsta gemensamma nämnare åt ungar som istället skulle behöva ägna mer tid åt att upptäcka världen och ta ansvar för sig själva. Problemet med matten är samma problem som med resten av skolan. Ängsliga lärare som låter undervisningen styras av sönderslitna årgångar av Hej matematik! som man själv gråter av nostalgi när man återser. Man har även läroböcker i svenska, men exempelvis på 13-åringens skola finns inget skolbibliotek. Läroböcker i svenska är lika begåvat som en cd där någon pratar om hur musik låter. Eller teoretisk slöjd och idrott Skolans stora problem är att inte konstruktiva, fantasifulla pedagoger får regera, att dess ledare rekryteras på grund av lång och trogen tjänst och sysslar med meningslös administration och hugg och slag mot elever med keps på huvudet. Även vi i förskolan ska nu, enligt order från majoren, prioritera matte. Vi får se hur det blir med det. Jag har alltid räknat med ungarna och kommer att fortsätta med det. Men i en barngrupp där ingen varit hemma hos någon med svenska som modersmål, där barn på fullt allvar tror att satan finns, där man aldrig sett griskött i verkligheten och nästan ingen av föräldrarna har jobb har jag annat att pyssla med om man säger så. Vad jag proriterar? Gör matten själv.

13 september 2011

Nej till sänkt krogmoms

Det är väl nåt som inte riktigt stämmer när man vill sänka restaurangmomsen. För all del, jag skulle gärna betala mindre när jag går ut och äter, men jag tycker kanske inte att det är något som staten ska stimulera framför annat. Jag tycker gärna att vi kan ha straffskatt på tobak och alkohol, eftersom pris och tillgänglighet styr efterfrågan, men inte fan har vi brist på pizzerior och cafeer här i Sverige. Här på det krogtäta Möllan (sex restauranger bara i vårt kvarter) äter och dricker folk med glad aptit och fyllda plånböcker utan att vi behöver putta in statliga miljarder i verksamheten. För det handlar om miljarder som staten verkligen har andra hål att fylla med och om staten inte tycker sig behöva stålarna, så vill jag själv välja vad jag lägger dem på. Kanske prioriterar jag en ny jacka framför två cafebesök (troligtvis tvärtom i verkligheten) och det ska vara mitt val. Och då har jag ändå inte sagt nåt om att sänkt restaurangmoms förmodligen ökar supandet och att krognäringen är en synnerligen svart och skum bransch. Ingen bra ide, alltså.

12 september 2011

Det snygga mellanskiktet

När jag var på presidiedagar i Stockholm slog det mig inte bara att vi lokalpolitiker tycks vara äldre än genomsmittet, (jag och Milan var helt klart bland de allra yngsta), utan också hur illa klädda de flesta var. Kalaskulor och trista friyrer och absolut noll glamour, trots att arvodena minsann inte skäms för sig. Däremot är de flesta ganska smarta och pålästa och brinner absolut för de frågor de jobbar med. Annat är det här. Annie väljs till ordförande i ett parti vars ideer hon egentligen inte sympatiserar med. Värnamotjejen som gärna vill till Stureplan och Bryssel och absolut kommer att få komma dit, har en smula oklara ambitioner avseende sitt parti. Det våra unga stjärnor inom politiken har gemensamt är att de seglat in med hjälp av outfits och kontakter och det kan i några fall verka som om det lika gärna kunde blivit programledarjobb i TV eller så. Det här förytligandet av toppolitiken gäller förstås bara de mindre partierna. Som statsministerkandidater duger inte de snygga åttiotreorna och det är kanske bra det. Och lokalpolitiker är de inte, för det är för jävla jobbigt. Så de blir till ett snyggt mellanskikt, styrda av spindoktorer och stylister, medan den riktiga makten stannar där den alltid varit.

10 september 2011

Istället för loser

Detär patetiskt när en socialdemokrati som själv tar sig friheten att med nästan vilka medel som helst sitta vid makten hävdar att vi gröna lojalt ska ställa in oss i deras led. Men i deras bok är S alltings början och slut och därför finns det ingen gräns för hur långt man kan sträcka ut sina händer. Och så länge vi accepterar underordning, så kommer vi att förklara bort och anpassa oss. Men slänger vi iväg det ok som heter loser och låter de andra istället förhålla sig till oss, så vinner vi. Att vi ska peka ut det parti som ska styra oss är som om GAIS skulle berätta vilket annat lag man vill se som svenska mästare. Det får inte hända.

09 september 2011

2007

Mötet tar slut, buffen är uppäten och vi går mot hotellet. Det intriört så vräkiga, men ack så fula Hilton. Så varslas det om barhäng och typ informella förhandlingar i sällskap av kung alkohol. Det är då jag ursäktar mig och går upp till mitt. Det räcker att jag ännu en gång, som alltid, var nödd att förklara varför jag inte dricker vin till msten. Jag varken kan eller vill, får jag säga. Jag kunde berätta historien om händelsen i maj 2007 eller om den gången jag kom hem från Berlin med sex liter vin som var slut redan fredagen efter och hur jag ljög för min dåvarande och sa att jag gett två flaskor till Anders Åkesson. Alkohol lättar ditt sinne, men tar betalt genom att göra dig tilll slav under skam och förnekelse. Men jag vill inte längre vara miissonären. Jag vill vara en i gänget och slippa nyfikna blickar och frågor. Så jag byter om till asics, shorts och Stockholm marathontröjan och drar iväg. Det är alldeles vindstilla och där stadsgårdskajen ligger Patricia, där jag inte kom in för att jag var för full och längre bort ligger fyllefärjorna som säljer sprit och otrohet till havs. Jag rundar fåfängan och springer hela vägen runt Södermalm, piskar mig, sliter skiten i stycken. Det vore lätt att falla tillbala, men det kommer inte att hända. Tillbaka på Hilton sätter jag nyckelkortet i dörren. Rummets nummer är 2007, som ett omen, som en påminnelse.

08 september 2011

Knutby eller Lilla Baghdad

En unge på jobbet har börjat i koranskola på eftermiddagarna och nu är det satan och allah hit och dit i samtalen under måltiderna. Och ett jävla tjat om haram och halal. Det vanliga på jobbet är annars att halalmaten kallas vegetarisk, för att kryssa runt den diskussionen. Själv tror jag att man ska ta debatten. Överallt ska vi som står för ett mångetniskt och mångreligiöst samhälle hävda det. I sjöbo lika väl som på Rosengård. Alla får tycka vad dom vill, men den som tror sig förmer ska få smaka käppen. Alla med lite mer än tomrum i huvudet vet att vare sig SD eller islam kommer att ta över Sverige. Men det är illa nog om delar av Rosengård förvandlas till ett skånsk/arabiskt Knutby. Illa för varje individ som inte nödvändigtvis vill gifta sig med en utsedd kusin eller stampa ner satan i en trång källarlokal med traktens egen version av Helge Fossmo. Friheten att välja liv och väg tillkommer inte nån obskyr enhet som kallas familj, den tillkommer varje individ. Ett gott alternativ till knutbyfiering är att Rosengård utvecklas till ett veritabelt Little Baghdad dit centrums radikala medelklass vallfärdar för att äta baklava och köpa vattenpipor. Istället för ängslig bidragsberoende hederskultur och misslyckad integration kan Malmös fattigaste område spela på det exotiska och göra vita pengar på det. För den som så önskar. Om Muhammed vill bli en vanlig villasvensson, så går det också bra.

07 september 2011

inte så happyhappy, kanske

Jag ska bespara er inlägg om bråk med exet; ni har läst om det förr, så det är inte så mycket att tillägga i den delen. I happyhappy-debattens tid får man dessutom vara försiktig som fan, för antingen nickar kd-människorna vad var det vi sa. om man själv och ungarna lider eller skyller en för ytlig och ego om man har det bra som vi har det med varannanveckor och barnfrihelger. Jag som dagligen jobbar i ett sammanhang där family values råder, kan vittna om att kd-skiten gör folk olyckliga, olyckligare än det mesta. Nu tycker jag i och för sig att happyhappy verkar lite för glad, för det gör inget om man sörjer att man valde fel partner att leva och skaffa barn med och det gör inget att man önskar att man gjort annorlunda. Allt detta jag ångrar ingenting-prat gör mig förbluffad, för självklart ångrar man en jävla massa. Varje utvärdering kan inte leda fram till insikten att man gjorde rätt varenda gång, den som har den självbilden måste vara snudd på grandios. Politiken, samhället och folk runt omkring ska inte förespråka så jävla mycket när det kommer till relationer. Inget annat än att det är okej att göra fel, falla, resa sig och gå på nytt.

06 september 2011

Skolan är ingen terapigrupp

Nu ska det pratas om droger i skolan, ty nu har sonen börjat sjuan och då är det ju sådana förväntningar som odlas. Men så funkar inte ledningen mellan datorn och maskinen som ska visa bilder på väggen och skolsyster säger högt och klart att hon önskar sig tillbaka till overheadens tid. Genomlysningsbilder, som Per Ängqvist brukade kalla det när vi båda satt i partistyrelsen på 90-talet. Tekniken strular alltid på föräldrsmöten och arbetsplatsträffar och alltid ropas det ut i publiken på någon med it-kompetens. Först blir det tyst, sen stegar en pappa fram och mixtrar med tangentbordet innan också han ger upp. Så var det med dom drogerna och ute i klassrummet klagar några flickmammor på att kemin mellan mentorn (nytt ord för klassföreståndaren) och deras telningsr inte stämmer. Ursäkta, men kemi? Det här är skolan, barnen ska lära sig saker, det är inte en terapigrupp för bortskämda tonårsflickor från Malmös finaste kvarter. Fy fan så pinsamma ni är tänker jag och kollar ut genom fönstret istället, på den byggarbetsplats som Västra hamnen fortfarande är. Så mins jag min egen skoltid, det jävla högstadiet i skithålan vid världens ände och hur ingen såg och ingen brydde sig. Hur drogundervisningen skedde liksom mer praktiskt under mentorskap av tuffa grabbar som förmodligen sitter kvar på torget eller vid kyrkvallen, om dom ännu lever. Ändå är småstaden så idyllisk och min nuvarande hemstad så farlig, det vet ju alla människor. Trots skitnödiga övre medelklassmammor är jag glad över att mina barn får växa up med mångfald och valfrihet på riktigt. Varghatarna är långt härifrån och mamman som på vägen ut klagar på Malmö stad vet inte hur illa det kunde vara och är på andra håll. Väl hemma ringer sonen och frågar om mötet och jag svarar. Idag har han börjat på teatwrkurs och hans hår går ner till axlarna. Han sympaiserar med planka.nu och har laddat ner en grönsvart flagga i datorn. Än vet han inte att jag valdes in i skolrådet. Han kommer nog att fräsa om skendemokrati.

05 september 2011

MFF kan backa en smula

Jag är fanemig inte den som säger att det var bättre förr, men när det gäller cirkusen kring den allsvenska fotbollen, så är frågan om det ändå inte var så. Man gick på match, lämnade en peng i vändkorset och fick se stjärnspäckad toppfotboll. Ingen tvekade att låta sina trettonåringar gå på match utan vuxet sällskap. Nurå, nu betalar man en halv förmögenhet för att se felpass och för nöjet att ledas i fållor av bistra polismän och tafatta publikvärdar. Trots det vågar jag inte skicka min trettonåring på match ensam, skulle inte drömma om det. Malmö FF klarar inte av att garantera säkerheten för publik och spelare, så enkelt är det. Och när man då klagar över att förbundet bestämmer att en viss match ska spelas om, så säger jag bara: som man bäddar får man ligga. Trots att vår integritet kränks, trots polisens fållor och batonger, trots allt det, så kastas det saker in på planen och min son blir rädd och jag förbannad. MFF kan kliva ner från sin egenproducerade pedistal, backa en smula in i ödmjukheten och reflektera en smula.

04 september 2011

Inte samma Milan

Zlatan och jag bor i samma stad, som sången säger, men egentligen bor han väl i Milano och det gör absolut inte jag. Skulle inte vilja heller. Skulle jag onte bo här, så skulle jag bo i Göteborg eller i New York, aldrig Italien, så det är tur att ingen köper mig. Zlatan bjuder hem folk på vildsvin i sin grosshandlarvilla på Limhamnsvägen och alla tittar förundrat på honom och hans egenskjutna gris. Det är nåt gulligt med män som kommit till pengar och måste göra en massa dyra saker för att dom liksom kan. "öh, nu ska jag skjuta ett vildsvin och bjuda folk på". Här i hemmet skjuts vare sig grisar eller annat, men nere på torget sköts det människor härom veckan, utan att vi märkte något. Det händer mycket som man aldrig märker. Så vi i drömlägenheten på Bergsgatan kämpar istället med el som bara funkar så där och köper skitsnygga bord på myrorna och öppna hjärtat och träffar en helt annan Milan än fotbollsklubben, när vi besöker avfallsmonopolet på söndagen. Hemmet är lite småpyntat, så vi kan bjuda hem folk på fotboll och mat och prat om resor, politik och livet och såna grejer. Sällan vildsvin, dock. Aldrig, strängt taget.

03 september 2011

Israel får lov att försvara sig!

Gårdagens stora nyhet om mellanöstern tycktes vara att Turkiet skickar hem Israels ambassadör. Men det var egentligen inget särskilt. Alla vet att något gick fundamentalt snett bär IDF bprdade en turkisk båt under föra årets patetiska ship to Gaza. Men alla inser också att Israels försvarsmakt aldrig var ute efter at döda StG-folket, för vore de det hade ingen överlevt. However. Den stora nyheten är att Israel faktiskt har rätt att försvara sig mot de krafter som vill krossa den enda judiska staten. Sjöblockaden ÄR förenlig med internationell rätt och Hamas nyttiga idioter får även fortsatt finna sig i att bli stoppade. Och här i Sverige vill vi göra skillnad och vara snälla, fina människor. Därför kräver ett antal rättskaffens människor att vi ska erkänna utropandet av en palestinsk stat. Och det hade vi väl gärna gjort om det funnes nån enhetlig och demokratisk stat att erkänna. Men så länge vi har anledning att tro att att ett israeliskt tillbakadragande från Västbanken skulle resultera i skjutramper på skotthåll till Tel Aviv och att det i övrigt inte verka finnas en enhetlig syn på hur tvåstatslösningen ska se ut, så föreslår jag att vi väntar med stt erkänna något. För övrigt darrar inte Israel så värst inför svenska markeringar. Israel vet att man i grunden inte kan lita på någon utomstående.

02 september 2011

Dresscodes och ärtpåsar

Det blev slips ochdet är första gången på säkert tio år. Och dessutom klädde det mig, trots att översts knappen i min snygga melkaskjorta inte gick att knäppa. Ja, slips var det och lika mycket som jag tycker om att testa olika uttryck, lika illa tycker jag om formella dresscodes. Min anarkistiska ådra svämmar över om det finns formella krav på klädedräkter i olika sammanhang. Slipstvång är lika illa som slöjförbud i min bok, samtidigt som detta att revoltera genom att klä sig si eller så känns väldigt 14 år. Men viktigare än min och andras klädedräkter under gårdagens fullmäktigedebatt var vad som verkligen sades. Om moderaterna i Malmö verkligen tror att genuspedagogik är att kasta ärtpåsar och att vårt jämställdhetsarbete i Malmö handlar om krig mellan könen, så är det illa. Man kan tycka allt möjligt, men att tala som moderaterna gjorde igår i kf är ett intellektuellt haveri i Estoniaklass. Ring P1 är i jämförelse på nobelpristagarnivå. Att rasisterna i SD också är sexister vet vi däremot sen gammalt. Muhammed snodde hans jobb och hans dumma brud lämnade honom för Ahmed, liksom. SD är hans enda hopp. Och även om de korkade rasisterna ser arga ut, så behöver vi inte vara oroliga. De är helt enkelt för vingliga och osorterade för att utgöra ett hot. Och, nej, Annie Lööf kommer inte från Stureplan, hon kommer från Värnamo. Skillnaden är väsentlig såväl politiskt som geografiskt. Hon må gilla Thatcher, men sämre miljöminister än Carlgren blir hon inte, ty det går inte.