Eftersom alla andra berättar var de var när Palme blev skjuten, så gör jag det med. Svar: jag var i Spanien med en vän. Malaga, närmare bestämt och vi stannade till där en vecka eller två, smutsiga, orakade och med stripigt hår. Vi bodde på ett hotell som definitivt inte existerar längre mitt emot saluhallen. Det var vi och prostituerade som bodde där, men det var absolut billigt. På kvällen gick vi på en bar och drack och Palme sågs i TV-n och vi skrattade till och fattade inte vad som sas, eftersom ljudet från alla pratande människor och klirret av glas överröstade allt. Någon dag senare åkte vi ut ur stan längs kusten norrut och stannade på stranden i några dagar. Sen såg vi en tidnings löpsedel intill en butik. Då fattade vi. Om någon nu tror att jag är nostalgisk över tid som flytt, så nej. Jag är här och nu. Fortfarande reser jag runt och precis nu swishar mellansvensk grönska förbi utanför ett tågfönster. Jag har firat min morsas åttioårsdag med henne och mina systrar. Sen var min ena syster och jag ute och drack bubbel igår.
Jag är en resande människa. Var jag än är, så vill jag vidare. Det finns en rastlöshet i mig som inte stillas så enkelt, den är en del av mig. Mina äldsta barns mamma bor där vi bodde för trettio år sedan. Själv har jag flyttat tio gånger sedan dess.
Sitter på tåget. Mina sandaler är slitna och mina ähon röda
Jag håller avstånden och är lydig i övrigt, men reser gör jag. Dags att byta i Hallsberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar