Vi rastlösa sover bra i rörelse. Nattåg är perfekta för oss. När väl ungen i kupén bredvid slutat tjata om sin choklad vill säga. Skriver till min dampsyster att inte alla barn är gulliga, men får direkt dåligt samvete. Utan chokladbitar är nattåget fantastiskt. Gardiner som fladdrar, ljudet från hjulen som möter rälsen och annat som en far förbi. Jag sov gott från någonstans i Hälsingland till Västerbottens inland. Vaknade till i Härnösand och typ lite före Umeå, men somnade om. När jag vaknar för sista gången är det strax innan tåget ska bromsa in Bastuträsk. Jag år på mig lite kläder och går till bistron. Det är verkligen inte en enda hus längs spåret mellan stationerna och än mindre människor. Här är the land of the wild and free. Jag äter en helt okej SJ-frukost och undrar varför restaurangvagnarna heter bistro, när det är ett töntigt namn. Låter lite 90-tal. Jag fyller på mitt kaffe och en äldre kvinna slår sig ner vid samma bord som jag. Vi pratar om allt möjligt. Ensamresenärer kan välja att vara sociala eller gå in i glaskupan. Det är skönt. Damen ska till Pajala. Det är årets hemfärd, hon ska basta, bada i sjön och hälsa på sin åldrande mor. Det är som i en roman av Karin Smirrnoff. Som alla andra har hon hört talas om det våldsamma och farliga Malmö, som jag berättar att jag bor i. Men hon skyller inte på invandrarna, utan på det kapitalistiska systemet. ”Det blir ju så när vi låter klyftorna öka”. Ja. Inte ett ord om slöjor, skäggbarn eller tiggare. Jag r inte i Skåne längre. Detta är fanemig Norrland. Vid ett av de andra borden sitter en man och talar i sin mobil. Han ser ut som jag, grått år ganska kortklippt, fjortondagarsstubb och brunbränd. Ganska snygg ändå. Han talar om kärleksbekymmer med en vän. ”Hon hade inte ens körkort!”, säger han med eftertryck. ”Och så hade hon inga barn heller!”. Han är besviken på någon som avvisat honom och vill uppenbarligen förklara det med hennes avvikelser från normen. ”Men Carina är bra”, tillägger han, utan att vi andra i i den så kallade bistron får veta vad som är så bra med henne. Kanske är det detta med barn och körkort. Det får vi som sagt aldrig veta. efter två refillkort är mitt kaffe slut. Jag säger hejdå till Pajaladamen och går tillbaka till min kupé. Vi är tre som sovit där i natt. En gick av i Härnösand och den andre sover än. Han ska till Lule. Just det, ”Lule”. Säger du något annat om den norrbottniska hamn- och järnverksstaden, så visar du bara att du är en nolllåtta. Nolltreettor går alltid under radarn och skåningar är just skåningar, tjocka rasister eller smala fotbollspelare, men nollåtta ska du fanemig inte vara. Ändå är det dit den kvinnliga befolkningen söker sig för att jobba och om det är deras preferenser, hitta en snubbe som inte bara jagar och fiskar. I alla fall enligt Pajaladamen. Hon hade mycket på sitt hjärta. det är långt till Kiruna och ännu längre blir det, för ett malmtåg har spårat ur, så vi får åka ersättningsbuss. Jag och femton till. Det är ingen rusning, direkt. Alla utom jag har bra utrustning, men jag är klädd som i Malmö och det visar sig olämpligt när Kiruna möter med regn och tio grader. Tror att alla ska stirra på mig, men ingen bryr sig. Jag är sugen på thaimat och stan är full av backar. Inatt ska jag se midnattssolen. Om det slutar regna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar