Luossa betyder helt enkelt lax

När jag var barn trodde jag att Omkring tiggaren från Luossa handlade om Luossavara. Den förra var en sång av Dan Andersson och det andra ett berg i Kiruna, det visste jag tidigt. Min farsa pratade med mig om ovanliga saker, för jag blev snabbt utsedd till en ovanlig människa, som om inte utanförskapet var tillräckligt ändå som det var. Farsan hade svårt att förstå mig och jag honom. Det var inte bara en generationsgrej, det var hela inställningen till livet. Jag var en soyboy redan innan begreppet uppfunnits. Men han lärde mig också vikten av att tala sanning och stå vid sitt ord. Bra skit. Sen var det morsan som stod för det som idag kallas normkreativitet. Jag har aldrig hört ett rasistiskt ord yttras i mitt barndomshem, inte heller något homofobiskt. Vet inte varför jag dyker ner i detta nu. Jag är ju i Kiruna. Kanske får att Kiruna är en småstad och kanske för att jag delvis fostrades i en liten stad. Mitt eget Babylon. Men jag tog mig därifrån och tillbaka till Kanaan. Och Luossa betyder helt enkelt lax på finska, för det var finska och samiska som talades här när berget döptes. På kvällen går jag upp på det där berget, raska steg i en backe som lutar 45 grader. Parkeringen nedanför är en sorts samlingsplats för lokal ungdom med jättestora bilar. Jag frågar tjejen i receptionen på hotellet varför det är så och hon rycker på axlarna. LKAB betalar bra, killarna bor hemma och rejäl bil som klarar alla klimat är en statussymbol. Lite som i Rosengård, tänker jag. Det biter i vaderna när jag går uppför berget, men det är ljust som mitt på dagen. Där uppe hör jag skånska och engelska talas. Ett antal par har tagit sig upp de med. Per bil, förstås, för det finns en slingrande väg utöver själva backen. Det är tyst, förutom lite milt stoj nere från parkeringen nedanför, en bil som startar, men vi som är här, jag och de bilburna paren. Jag pratar med de skånsktalande. De får mig att känna mig lika hemma som Ali på pizzerian där jag åt middag. Han bröt omisskännliges på arabiska. Som skärvor av Malmö 200 mil bort. Men skåningarna bor i Sävsjö. Jag frågar om de känner Svenne & Lotta, men det gör de inte. De åker runt i en husbil, berättar de. En hem utanför hemmet. Mycket hinner de med. Jag funderar på om jag ska ta körkort och köpa en husbil och bosätta mig i när jag blir riskgruppsgammal. Men det blir nog inte så. Alla tävlar vi i att lovprisa midnattssolen. En man pratar insatt om kompassriktningar och hans hustru (jorå, på Luossavaras topp är livet heteronormativt) hummar med litegrann. Efter en timme går jag mot hotellet igen. Simsalabim så är jag nedanför berget igen. Ynglingarna med stora bilar har försvunnit, men jag möter en livs levandes epatraktor vid rondellen. Det hörs hiphop ur ljudanläggningen. Klockan är 01, men det är ljust som mitt på dagen. Jag går mitt i gatan för att jag kan. Jag är äldre nu, men jag är fortfarande ett barn. Livet är ännu ett mysterium.