Pasta och starköl i Hagsätra

Från restaurangens ljudanläggning hörs gamla "Born to be alive". Ett sällskap lite längre bort pratar polska, det är kvinnor osannolikt fixade för en kväll på det lokala haket och män som tagit på sig det som låg överst i byrålådan. Andra sällskap, mer eller mindre berusade talar om Bajens chanser i år. Här är det inget antirasistiskt poserande, ingen självcensur. Hagsätra är inte vänstertwitter. Troligtvis instagrammas fler halvtomma ölglas än svarta rutor som ska visa att en står på rätt sida. Här vet ingen vem Cissi Wallin är. Det polska sällskapet svär och pratar lite för högt. Det är underhållande. Jag äter en utmärkt pasta med tomatsås och dricker en öl till. Det är gott, men inte billigt, för inget i Stockholm är billigt, inte ens i en fjärran förort. Det är träd överallt i Stockholm utanför tullarna, överallt dyker det upp skogsdungar.  Det är dagen för turnerande. Jag åker till Djurgården, till Saltsjöbaden och till Rågsved, det är därifrån jag promenerade till Hagsätra. Linje 19 tog mig hela vägen ut. Stockholms kollektivtrafik är underbart effektiv och snabb. Och folk håller avstånd, alla utom de yngsta odödliga. Vid Slussen monteras en guldfärgad bro. Det är nästan groteskt kitschigt och därför lite coolt ändå. På Solsidan ser jag villor stora som hela kvarter och tennisbanor och stora bilar och på havet är det segelbåtar och färjor, men det är tyst i de väluppfostrade områden. Jag skulle inte vilja byta liv med dem. Vad gör en ens med 300 kvadrat boyta? I Rågsved är det livligare, även om jag vet bättre än att romantisera förorten. Det är på alla sätt färgrikt och det må vara slitet, men folk ser gladare ut än i överklassens kontrollerade omgivningar. Funderar på varför den svenska punken föddes just här. Jag avslutar min pasta, dricker upp det sista ur ölglaset och åker tillbaka till city. Går upp vid Hötorget och på mordplatsen på Sveavägen  är det färska blommor, men även vissna. Jag undrar vad jag ska drömma om i natt.