Stockholm i min hjärna

Stockholm, jag såg dig igen. Sommargågator, stängda statliga museer och utanför Zum Franciskaner en tom flaska handsprit bredvid en parkerad cykel. Tog ett rum i en källare på Drottninggatan. Det passar en introvert som jag. Vaknar sent och promenerar iväg. Fotografiska är öppet och släpper in efter att en vederbörligen bokat tid och plats på nätet, men inte moderna eller Nationalmuseum, statens museer är stängda. Slussen byggs om och Stockholms stad ursäktar sig med stora skyltar. Där gick jag en försommardag för längesen med en kvinna som jag trodde var mitt livs kärlek. Det var på den tiden jag trodde på sånt. Sen åkte hon hem till sin sambo på Västgötaslätten och resten är som en säger historia. Det var också i gamla stan som jag och Annika gick runt som nyblivna föräldrar och köpte en klänning till vår dotter på en second hand-store. Och en snabbdistans härifrån ligger Mariatorget där jag och Sara sågs första gången. Vi tog varandra i hand i en sunkig bowlinghall och började sen prata på en märklig restaurang i närheten. Vi var en del av en grupp och det är verkligen inte min alkoholfria öl att vara det. Ni hör. Stockholm är full av minnen, men jag tvingar mig tillbaka till nu. Världen har aldrig varit vackrare. Jag har aldrig varit klokare. Och Stockholm är full av välklädda reklamare och folk som är något, detta är inte Malmö, det är inte hemma på något sätt. Allt är dyrare och större, sträckorna längre och gatorna bredare och havet blåare. Ser få turister, det är en sommar av hygien och distans och det passar mig utmärkt. Ännu en grupp välklädda slår sig ner på en uteservering. De talar om något projekt. Jag sitter med en IPA och Stockholm är inne i min hjärna.