Tvärs igenom Sverige på 24h.

Även förra året åkte jag nattåg. En man stod i kupén och pekade på sig själv. "Ukraina", så han och så pekade han på mig. "Swezja", sa jag, helt ovetandes om vad vårt land månde heta på ukrainska. Han nickade. Så var det samtalet slut. Igår kväll satt jag på tåg 91 och pratade något så märkligt som lumparninnen. This is a mans world, för att travestera. Liggvagnskupeerna är uppdelade på dam och herr. Därav det anakronistiska samtalsämnet. Och fan för i mig, så jag bara: "Jo, jag låg i fallskärmsjägarna. Fy fan så jobbigt det var". Och de andra i kupén nickade, stumma av beundran. Tills jag skrattande sa att jag faktiskt var malaj på LV6, det sämsta av sämsta, men jag behövde i alla fall inte vara i Norrland på vintern. För allt är bäst på sommaren. När mina kompisar pulsade (pölsade?) i snö och låg och onanerade till porrfilmer på logementet, så åkte jag hem till Tynnered. Jag behövde inte sjunga Kristina från Wilhelmina, jag kunde träffa en livs levande Anne från Angered och gå med henne genom tunnlarna i Tynnered. Men det där berättar jag inte på tåget. Nostalgi är som gamla tidningar som blåser nerför Nobelvägen. Ett helt dygn är jag ute och reser från norr till söder.

När jag kommer hem är det midsommar, den mest hajpade av alla årets helger, möjligen i konkurrens med julen. Jag går och tar en öl på Möllan, ser kvinnor me blommor i håret och berusning i blick. Sen kommer Johanna in från Hällestad och vi har en falafelmidsommar och en walk in the park innan hon drar hem igen. Vi pratar om Israel, våra (obefintliga) kärleksliv och jag berättar att fläder tar bort spritsmak och därför är ett bra groggvirke. Eller var det någon annan jag sa det till? Minns inte. Sverige är långt och mångkulturellt. Det är tretton landskap en passerar mellan Kiruna och Malmö. Var och en med sina märkligheter. Men hemma är fan bäst. Och New York, Berlin och Israel. Men dit kommer jag inte denna sommar.