Dag klockan tolv på natten.

Någon frågar om jag inte ska bestiga Kebnekaise eller fjällvandra. Nej, det ska jag inte. Naturen är underbar, men jag är en stadsmänniska. Kan inte tänka mig att sova i tält eller klafsa runt blöt om fötterna med myggen svärmandes omkring mig och äta äcklig frystorkad mat. Det är så inte jag. Jag är ganska bekväm av mig. Bor gärna billigt och äter enkelt, men fryser helst inte och avskyr myggbett. Men jag gillar att sitta på höga berg och andas in frisk och klar luft. Kanske ett fjällhotell nån gång längre fram i livet. Jag ser mig i en bekväm stol med en glas på bordet och en bok. Det är trevligt. Och ni vet, så fort gränserna öppnas kommer jag att vilja sitta på trottoarserveringar ungefär lika långt åt andra hållet från Malmö räknat som Kiruna, där jag är nu. Såg Tel Aviv i en film precis. Det blev inget bättre av.

Ändå, det magiska ljuset här uppe. Utsikten från Loussavara och att gå vilse mitt i natten för att den jävla stigen inte går där det står på kartan att den ska och prassel och ljud, men inte en enda människa. Jag promenerar för att se saker och för all del även människor. Men nobody walks in LA och inte i Kiruna heller. Det körs rejäla bilar här. LKAB betalar sina arbetare bra, skam vore det annars bär de jobbar på 1500 meters djup och det går att leva med en god standard. Jag tar sen ändå en stadsrundtur i minibuss. Jag och en till som heter Anders. Han är en försagd akademiker från Lund. Guiden som heter Ingegerd berättar målande om stadsflytten och det är vackra hus, både de som flyttas och de som byggs nya. Och LKAB pyntar. 17 miljarder. Ett stort kalas. Mycket info om malmådrar blir det, men så mycket fattar jag att det är störst, bäst och vackrast här. Vad det än gäller. Ingegerd visar samisk utsmyckning både i kyrkan och i stadshuset. Jag frågar om rasismen mot samer, men hon tycker att det visas respekt. Liksom ett tack för att "vi" stal deras land. Saken är komplexare än vad vi vill tro, vill hon mena. Inte vet jag. Jag andas in och, ja luften är fin här. Hög och till synes ren, trots utsläppen från pelletsverket. Ishallen där bröderna Salming tränade står kvar.  Deras mamma lever visst än. En får höra stort och smått på en guidad tur. Det bara är som det är. Utan gruvan kan hela Kiruna stänga, säger Ingegerd. I det gamla, snart rivna centrumet glider en Impala runt och bekräftar mina fördomar. Jag tackar Ingegerd och går och äter thaimat. Den är inget särskilt. Tre thailändskor jobbar hårt och Kirunabor tar hem mat eller äter på stället med lingondricka som sällskap. Bredvid thaistället finns en pub. Jag tar en Norrlands guld som kostar 80 spänn. Sen lutar jag mig tillbaks. Tunga och lätta tankar varvas. Själens obotliga ensamhet och varför jag varken nöjer mig med det eller med tvåsamhet som det hittills har sett. Chattar med min dampsyster och med någon mer. Vi bekräftar varandra. Ölen är min själ inte god. Ett stearinljus brinner fint. Utanför fönstret är det först en malmtåg, sen en sjö och längst bort snöklädda berg. Ögonen vilar, kroppen är lugn. Själen är som den är.