Dagar med Naaja (utan ungar är livet inte värt att leva)

Stilla dagar i Malme. Jag springer, jag handlar smink och dricker kaffe med Katta, läser Lundell och lyssnar på Sommar i P1. Men bäst av allt är en dag med Naaja. Mitt barnbarn föddes för drygt två år sedan, hon har stora bruna ögon och både de och humöret känns igen från en annan människa som var liten en gång under den mintgröna epoken. När jag är med Naaja så känner jag den kärlek som är så sällsynt för mig i dessa dagar, den till dem jag hör ihop med vad som än månde ske. Jag är ingen familjemänniska. Runt Naaja finns många och förutom oss med biologiska band så finns Jon, Annikas nye man och det kommer säkert fler. Jag tror på en gemenskap som kan ta sig olika former. Kärnfamiljen var en parantes, biologism är dumheter. Naaja har en sköld människor som bryr sig, precis som Saras mellanbarn hade ett låtsasstorebror i form av min storvuxne äldste som kom ner till skolan en eftermiddag och frågade vem det var som mobbade Tim. 

Men alla de där stora sakerna är inget Naaja bryr sig om när hon sitter och gräver i gruset på en av gångarna i Slottsparken. Hon är så här och nu som en kan vara när en är ett barn och hon påminner mig om varför jag jobbar med ungar, varför det är så fantastiskt att få följa dem en bit på vägen. För de ska ju lämna en och hitta sin väg, det är poängen med all uppfostran och undervisning. En tant i kön på Willys frågar om det är en pojke eller flicka. Jag har lust att svara att jag inte har en aning, för Naaja har inte valt genus än, men jag suckar istället och ger det rätta svaret. Könsmystiken lever och frodas. Fattar inte varför. Sen fikar vi och fikar igen och vi åker buss och jag tänker att tack och lov att jag är steriliserad, för annars hade jag skaffat ännu fler ungar som en annan Mick Jagger. Vi gränslösa människor får vidta olika mått och steg för att sätta punkt för saker. Men jag måste ha ungar i närheten, för utan ungar är livet inte värt att leva.