Solidaritet eller att var och en slåss för sitt?

I ett replikskifte i kommunfullmäktige i ett ärende om alkoholservering, där moderater och folkpartister som vanligt vill göra det lättare att supa hela natten säger folkpartisten plötsligt att det troligen handlar om ideologi, där han minsann har en övertygelse om att individen vet bäst, medan majoriteten (snart minoritet) vill bestämma åt folk. Jag går upp och svarar argt att att den handlar om folkhälsa och att alkoholkonsumenten även väljer åt andra. Är det fråga om ideologi, så bygger min ideologi på solidaritet med dem som lider för att vi är många som dricker eller druckit för mycket.
I nästa replik svarar folkpartisten att jag är naiv. Super man inte på krogen, så super man någin annanstans, slår den konsekvente liberalen fast, som om boozen var en kraft som det inte går att vinna över. Men jag är verkligen inte naiv när det gäller alkohol. Min eget tidigare förhållande till alkohol och även närståendes alkoholism har gjort mig illusionslös i frågan. Det betyder såklart inte att jag alltid har rätt eller att framförhandlade förslag som jag står bakom nödvändigtvis är de bästa. Det är en viktig skillnad. Självklart kan det finnas vägar till målet som jag inte tänkt på.
När någon säger tolkningsföreträde vill jag osäkra en handgranat. Om man bara talar om sånt man själv varit med om och tror att detta innebär att ens egna förslag för att förändra per automatik därför är bäst, så förändras ingenting i världen.
Jag skulle vilja se fler debattörer som inte åberopar sitt eget öde, som inte tillhör en utsatt grupp, men som ändå brinner.
Ni vet, en svart politiker som talar om antisemitism, en jude som talar om afrofobi och en nykter alkoholist som ägnar sin kraft åt cykelbanor och en glad festare till liberal som kan tänka sig att avstå rätten att bruka alkohol vid någon tidpunkt på dygnet. Den gamla slitna klichén solidaritet är bättre än att alla bara slåss för sig och sitt.