Politikens gamar och vargar

I augusti 2013 började mailen strömma in. Jag fattade först inte varför, men det var upprörda människor som ville skälla eller bara dela med sig av dåliga erfarenheter av sjukvården. Några ringde och en man som heter Sten Lindholm snodde en bild från Instagram och la ut i en hatfylld Facebookgrypp. Till slut fick jag veta att det var en olycksalig kommentar om att det nog ändå inte var de styrande politikernas fel att folk dog på sjukhus, som föranlett kampanjen och med tiden fattade jag också att det var vänsterpartister som exploaterat min okloka formulering. Personer som Daniel Sestrajcic och Olof Holmgren som redan avskydde mig låtsades som om de inte fattade vad jag menade, låtsades som om jag verkligen sket i om människor levde eller dog och hetsade folk att hata mig. För det blev de omklappade i de egna leden och befordrade till nya höjder.
Det tog hårt, jag blev sjuk och tappade livsvilja och humör. "Kanske ska du inte syssla med politik om du pallar så lite", sa min inre röst och jag funderade länge och väl på det. Men ska jag sluta med politik, så ska det ju vara för att jag på riktigt inte gör nytta eller lyckas alls få fram mina åsikter. Sakpolitik och inte ordmärkeri ska vara det avgörande. Och folk som aldrig velat se mig vald ska inte fälla domen över mig. Jag är inte ensam om erfarenheten att bli medvetet missförstådd. Nils Karlsson och Åsa Romson kan berätta ännu värre historier än jag i ämnet. Det är förfärligt, men det värsta är inte att det är synd om oss som drabbas, utan att debatten omvandlas till att bli en inkvisitionsdomstol där du ska passa dig jävligt noga. Gamar och vargar kan när som helst hugga dig i stycken. Medan Putin, Jimmie, IS och all världens miljöbovar kan stå och vissla och låtsas som om solen skiner.