Efter målgången kommer tårarna. Jag är ju en sån där blödig typ som inte har lärt mig hur en riktig man ska vara, jag är inte den som biter ihop alla gånger som man ska göra. Om man inte är full, förstås, då är hela känsloregistret godkänt även för oss med XY-kombon. Och full är jag inte förstås, bara urlakad med smutsiga skor och stumma ben. Jag är tillbaka på Slottskogsvallen, tillbaka med GAIS-tröja och löpartights, tillbaka med medalj i ett band om halsen, tillbaka och med nåden att vara vid liv. Det var nära, men jag fick komma tillbaka. Det är en ynnest att få orka springa genom drivor av bortkastade plastmuggar, svampar och på en våg av hejande åskådare. Det var Slottskogens grönska och fötter som hårt träffar asfalten på Avenyn och Älvsborgsbron steg efter steg efter steg som jag drömde om där i sjuksängen för tre månader sedan, fastlåst vid sladdar, rädd och ensam. Jag fick min tickande låda, min räddningsplanka av titan och jag bär den som ett hopp insytt nära hjärtat,som en påminnelse om hur skört allt är, hur nära det kan vara mellan trygghet och katastrofer. Jag fick komma tillbaka. Det är min allra största seger. Min enda seger. Det enda rekord jag skulle slå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar