Rost sover aldrig

Ni undrar varför jag inte skrivit på en vecka och här kommer svaret: jag är trött på skiten, jag är på semester från hela debattvärlden. Ibland blir man så ohyggligt medveten om vad som är värt nåt och vad som är trams och den insikten kan smärta som eld in på bara skinnet. Nu sitter jag på ett tåg som så ofta förut i livet och jag dricker mitt priokaffe och lyssnar på människor som samtalar om Kina och om priserna i bistron. Jag hade velat vila från politiken, men rost sover aldrig och det är som med löpträningen; man kan inte vänta på inspirationen, utan måste vara metodisk och seg. Man får inte heller låta sig slås ner av att man inte kan leva upp till sina höga ideal. Är jag inte så fri från könsroller som jag vill eller hoppas och lever jag inte så ekologiskt som jag borde, så är det en indikation på att målen är högt satta. Och är mina barn inte dom änglar jag önskade, så visar det att dom är människor. Jag ska försöka att inte ta det så hårt.