Som den slitna metaforen säger

Det är en sliten metafor, men ibland är det faktiskt som om blixten slår ner. Nej, aldrig när det gäller kärlek, jag kan så klart attraheras, men det är aldrig som på film för mig, inte vad jag kan minnas i alla fall. Men igår slog blixten ner.
Jag har haft svårt att ta itu med rädslor för att bli övergiven eller känslan av att vara övergiven, har varit en som tror att jag ska få sparken så fort chefen vill tala med mig, har inte kunnat förstå varför jag dragit mig för att ringa den där människan som verkar så vettig och rolig. Förutom när jag har varit full, då har det gått som Maglevtåget i Shanghai, i 400 kilometer i timmen. Men oftast är en ju nykter och har det gjort fysiskt ont, det har varit en smärta svår att beskriva. Tron att ingen vill ha en, vara med en, komma så nära som det går. Känslan av att aldrig riktigt duga.
Min dampsyster skickade en länk. "Det där är du och jag, Anders. Kusligt."
Det finns ett namn. Rejection sensory dysphoria. Det handlar om oss som inte är vanligt ledsna när vi blir dumpade, vi som är så rädda för att bli avvisade att vi hellre låter bli att ta kontakt eller till eller till och med ser till att dumpa först, både vänner och partners, för att slippa få så ont som en får.
" Du kanske inte ska förutsätta att ingen vill samarbeta med dig",
sa en av mina lärare på förskollärarutbildningen, när jag högt i salen sa: "ja, jag bildar väl mig en egen grupp, jag". Jag såg mig runt i salen. Alla verkade höra till. Alla utom jag, men så är jag ju så konstig och speciell. Motvalls, glömsk och klumpig.
Och jo, visst har jag en del erfarenheter av svek. Någon har varit otrogen och någon har lämnat mig och jag har oförtjänt fått kritik. Men inte mer än andra och inte mer än jag själv stått på andra sidan. Jag är inget helgon och folk vill inte brännmärka just mig. Inte så många i alla fall.
Jag har objektivt fått min beskärda del av det mesta av livets goda, kanske mer än de flesta, till och med. Det finns ingen logisk förklaring. Det har alltid funnits något annat, en alien i min kropp, något oförklarligt. Jag har cyklat hem från jobbet utan livslust, gått genom Möllan med tårar i ögonen och hjärtklappning för att ingen vill ha mig. Börjar jag gräva i allt som kan ha gått förlorat i detta kommer det att bli ett elände utan ände. Om jag bara fattat tidigare. Om jag bara inte böjt huvudet och trott så illa om mig själv. Om jag inte varit så omväxlande klängig och avvisande.
Men det är inte jag, det kan vara ett hjärnspöke som förkortas RSD. Jag vet hur min fiende ser ut nu, även om jag kan formalian kring diagnosticering. Men ändå. Blixten slog ner en helt vanlig onsdag. Det såg jag inte komma.
Nu putsar jag vindrutan och tittar framåt. Backspeglarna får vara smutsiga och små.