Min stad är en planet i många skarpa färger i ett lokalt solsystem där resten av planeterna skimrar i olika nyanser av blått och brunt. Min stad är ett undantag. Jag tror att jag kommer att leva nästan alla mina dagar här och sen dö här på den allra sista. Jag ska hålla mig vid hälsa och se till att döden dröjer, ska springa tunga och lätta steg i parker och längs stränder. Jag och Malmö mot världen, men inte i något slags narcissistiskt samförstånd, utan som ett förhållningssätt. Och på samma sätt som min stad inte är som skånska kommuner mest, på samma sätt är jag en främling i väldigt mycket. "Du är introvert", slår någon fast. "Du hämtar inte energi från andra, utan från dig själv, inifrån". Det är ju det. Så var det sagt. Det är därför jag aldrig passar i gäng och särskilt inte i grabbgäng. Jag skyr det där. Och min lördag spenderas hos en väldigt god vän, vi är två människor utanför normerna, fast på lite olika sätt. Jag tänker att det är tur att vi bor i en stad där folk låter oss vara och gå våra egna vägar. Hon bor ett nybyggt hus och jag i ett lika gammalt som jag själv. Vi är modernism och postmodernism, utveckling och fördjupning. Vi hör hemma här. Malmös mening är mångfald. Malmö är högt och lågt, vitt och brett, inte en tätort på en slätt som bara råkade hamna där. Stan är ett unikum och därför både skydd och älskad. Jag tänker inte skriva om sprängningar och skjutningar eller om ängslighet över att det händer så mycket nuförtiden. Hos mig finns en kamplust, en vägran att låta några andra definiera mig. Jag är min stad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar