Det är ingenting att vara rädd för

Spotifyar Springsteens nya och har än en gång köpt lurar på Clas, för de gamla är borta såklart, eftersom allt försvinner. Fortfarande en smula euforisk över att jag vågade sätta ner foten om det där ni vet. Fötter måste sättas ner ibland både här hemma och i den stora världen. Vi måste kunna se oss i spegeln och stå ut med vår avbild. Att ha rätten att få vara med dem en älskar om de vill ha en nära är fundamentalt. Det stör mig något så enormt att åtskilliga som annars inte är blyga för att prata om familjens enorma betydelse faktiskt röstar emot en sån sak i riksdagen. Men det är väl så det blir när människor reduceras till siffror och kategorier, istället för någon som är precis som du. Nu vann den mer positiva synen en majoritet i riksdagen, men säkra kan vi inte vara ändå. Det finns en ängslighet över att något kommer att gå förlorat om det hörs musik på språk en inte fattar från bilar som kör förbi nere på gatan eller om köttbullarna i frysdisken får sällskap av burek och pizza. Jag skrev om min senaste relation här i bloggen och att min dammiga lägenhet inte kunde konkurrera med selekterade minnen eller ännu mindre drömmar om hur allt borde vara. Så är det i politiken med, men där har en hårt beskuren nostalgi kommit att locka fler än visionerna om framtiden. Men vi kan bara leva här och nu. Och här och nu möts människor, musik och maträtter. All kultur är mångkultur. Fler väljer att bosätta sig i vårt land av gles befolkning och god infrastruktur. Det är ingenting att vara rädd för.