Varje gång jag bytt lakan och satt in hundens matskålar i skåpet så kom hon tillbaka. Som en virvelvind i grön kappa ackompanjerad av tasstramp och jag älskade det. Med henne skulle jag göra allt annorlunda. Inte för mycket för snabbt. Men sen försvann hon. Och jag satt med mina grönbruna ögon och såg med blåögd blick, som Winnerbäck sjunger. Det går ju inte för en rimligt vanlig människa att konkurrera med väl valda minnen eller drömmar om hur det borde kännas, tänkte jag. Det jag har att erbjuda är varken nostalgi eller romcom, utan bara vanlig illa kolorerad verklighet i ett dammigt hem. Så hon säger det flera gånger; vi ska bara vara vänner och när hon sagt det både i sängen, i köket och till sist ute på krogen mellan beställning och servering med några veckors mellanrum, så tiger jag eller hummar med. Vill hon träffa någon annan, så kan jag inte hindra det. Vi lever i svajpsamhället, det har aldrig varit lättare att ge upp och gå vidare för den som vill. Kontaktmöjligheterna är outsinliga, ändå är vi ensammare än någonsin. Hon frågar om jag är sur, men sur är inte ordet. Jag är mer uppgiven och naturligtvis ledsen. Jag duger inte som partner, jag är igen för någon en lekkamrat i väntan på den riktiga kärleken. Varje motargument skulle innebära att jag gjorde mig förmer än andra och det vore märkligt när min självbild är den rakt motsatta. Jag vill inte hamna där att jag säger att jag har finare filmsmak, intressantare samtalsämnen, meningsfullare liv än dem som hon eventuellt tänker försöka ersätta mig med. Jag skulle inte bli så fin av det där. Men jag är väl inte så väldigt kär jag heller. Sen säger hon att det får bli så just nu, i alla fall. Det är komplicerat. Du kommer att bränna dig igen, tänker jag också, de som uppvaktar dig stort och vackert kommer att byta skepnad lika snabbt. Men om det vet jag inget, inget alls. Jag håller käft. Jag minns när jag försökte skriva sånger för att vinna eller få tillbaks; jag satt i mitt kök vid bordet som nu står på balkongen med papper och penna och diktade och hoppades mig oemotståndlig. Men till ingen nytta. Vare sig den ena eller den andra fångades av den sortens amatörpoesi. Jag är inte Dylan, det fattar jag till sist. Mina ord stod sig dåligt mot gårdar och grillar, mot det traditionella paketet. Mot slutet av dagen var jag bara en världsförbättrare och barnpassare från Hisingen, strandad i Skåne och uppdragen på land. Jag kan inget göra, kan inte övertyga om att jag är roligare, trognare eller kan älska mer och bättre. Jag får ge upp. Och därtill är det tvåprsdagen av uppbrottet med Sara. Förhållandet med min egen Sara, hon som jag verkligen lovade trohet, vi som svor eden där Kattegatt och Skagerack möts i virvlar, försökte jag däremot aldrig någonsin rädda. Vi var kloka nog att låta det försvinna som bör försvinna. Ibland ska en stanna, ibland ska en gå. När är inte alltid lätt att veta. Jag sitter i förvirringen på en uteservering och ser människor passera. Allt jag vill är att duga lika bra som någon annan. Att få vara en som går förbi med ett leende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar